Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVlS TIDSÅLDER.
land uppstår. Obunden af allt utom af Englands common law höjde den sig inom
kort till en makt i staten och satte den allmänna meningen i stånd att kraftigt göra
sig gällande vid sidan af ett parlament, som blef alltmer oligarkiskt och allt
mindre blef ett uttryck för folkets egentliga intressen. Hur länge dröjde det ej, innan
en dylik institution blef rotfäst inom kontinentens storstater, där man ännu blott tålde
en officiell press, som till på köpet mest lefde på innehållet i de holländska gazetterna!
Bredvid det sjunkande, enväldigt styrda Frankrike höjde sig sålunda i stigande
makt och med växande välmåga det fria England med sitt parlamentariska
styrelsesätt. Till största delen hade dess lycka skapats af Wilhelm III, den tystlåtne
och föga älskvärde men kloke och vidsynte monark, som samtidigt öfverlade med sig
själf, om han icke på grund af de talrika förödmjukelser, som parlamentet tillfogade
honom, skulle nedlägga sin krona. Men om an mångfaldiga stridigheter söndrade
Västeuropas tre hufvudmakter — Frankrike, Holland, England — sa bestod dock
alltid mellan dem ett visst samband. Deras kulturella nivå var i hufvudsak densamma.
De framstodo som de egentliga bärarne af civilisationen och dess framsteg. I nationell
och politisk utveckling, med afseende på samfärdsel och näringslif, i makt och välmåga,
i andlig odling och skaparkraft hade de skyndat långt framför det öfriga Europa.
Betydligt efter dem stod Tyskland. Om en verklig central myndighet kunde där
knappt vara tal efter fastställandet af valkapitulationen för Leopold I, hvarigenom
kejsarens makt ju blef utomordentligt inskränkt. Riksdagen var sedan 1663
permanent i Regensburg, men den besöktes nu ej af furstarne utarr blott af deras
sändebud, hvilka förnötte sin tid med ändlösa formaliteter och diskussioner. Det
lyckades emellertid för Tyskland att åtminstone tvinga Turkiet till fred. Förtjensten häraf
har prins Eugen af Savoyen (född 1663), en härförare, utmärkt för käck
beslutsamhet, okuflig djärfhet, snabb och säker blick på slagfältet och på samma gång, trots
all hofmannamässig smidighet, en adel och rättfram karaktär. Han vann vid Zenta
1697 en fullständig seger öfver sultanen Mustafa II. Freden slöts i Karlowitz i
januari 1699. Kejsaren erhöll Ungern, utom Banatet, samt Siebenburgen och större
delen af Kroatien-Slavonien, Polen återfick Podolien och Ukraina, Venedig erhöll
Morea och några fästningar i Dalmatien. Upphofsmannen till hela kriget, Emmerik
Tököly, slöt sitt lif i en liten stad i Mindre Asien, där han hölls internerad under
åtnjutande af en måttlig turkisk pension.
Freden i Karlowitz var den ärorikaste fred, som kristna makter någonsin hade
ingått med Porten. För första gången måste denna afträda tusentals kvadratmil
af områden, som i århundraden varit i dess besittning. Och hvad som var an
viktigare: från en anfallsställning hade nu Turkiet tillbakaträngts till en
försvarsposition. På mindre an två årtionden hade Turkiets förhållande till det europeiska
statssystemet totalt förändrats. Detta turkiska krig hade på samma gång skänkt huset
Österrike en verklig stormaktsställning. Sa länge Turkiets gräns låg några mil från
Wien och osmanerna skänkte kraftigt bistånd åt hvarje fiende till kejsaren, var
dennes kraft förlamad. Först sedan Turkiet försvagats och dess gränser skjutits långt
tillbaka, fingo de tyska Habsburgarne fria händer att deltaga i Västeuropas
angelägenheter. Hittills hade den obetydliga del af Ungern, som de innehade, kostat dem
vida mer i penningar och soldater, an hvad de kunde få därifrån. Nu lågo Ungern och
Siebenburgen kufvade för deras fötter och kunde ej mer undandraga dem sin egendom
och sitt blod. Denna österrikisk-ungerska storstat, visserligen brokigt sammansatt, men
till omfång och invånarantal föga understigande Frankrike, kunde nu med stort
eftertryck gripa in i de europeiska händelsernas gång. Den militära och politiska framgången
skänkte det kejserliga huset en glans och ett anseende, som det ej haft sedan Karl V:s tider.
Äfven andra tyska områden erhöllo vid denna tid ökad betydelse. Hertig Ernst
August af Hannover (1679—1698) förenade Welfernas luneburgska land till ett och
erhöll 1692 efter långvariga bemödanden en ny —nionde — kurvärdighet. Samtidigt
ställdes i utsikt för hans familj en annan och vida viktigare upphöjelse. Då både konung
Wilhelm III af England och hans svägerska Anna voro barnlösa, blefvo
medlemmarne af huset Hannover, som på kvinnolinien härstammade från Jakob I, i
egenskap af närmaste protestantiska fränder förklarade för arfvingar till det britiska
riket vid inträffande tronledighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
