- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
190

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

190

M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER,

landsherre försvaga honom och staten fogade den sig;efter regentens afsikter och sökte
sin egen fördel genom att med mod och skicklighet tjena fursten i hären och förvaltningen.
Först sedan den provinsiella oppositionen förstummats, blef det möjligt för Fredrik
Wilhelm att verksamt ingripa i Europas politik och framför allt i rikets. Någon
moral utmärker ej hans tillvägagångssätt. Tvärtom — ingen furste har mindre an han
hyst betänklighet att ingå fördrag eller kränka fördrag, om den egna nyttan det bjöd.
Men om någonsin, sa har här ändamålet helgat medlen. Det lag honom om hjärtat
att befria Tyskland från utländingars förtryck — från polackers, svenskars,
fransmäns — i första rummet visserligen för att därigenom stärka sin egen stat, som
först på detta sätt kunde erhålla rörelsefrihet. Om han vid det ena eller andra
tillfället förband sig med den ene eller andre af dessa främlingar, sa var han antingen
därtill nödd och tvungen eller också gjorde han det för att begagna dem mot
hvarandra. Man må besinna, med hvilka svårigheter han hade att kämpa: hans
medtäflare voro honom tiofaldt öfverlägsna, hans egen lilla stat sträckte sig utan
sammanhang från Rhen till Njemen, afund och ovilja mötte från dem, som bort vara
hans naturliga bundsförvanter, från kejsaren och rikets furstar. Val må man då
förlåta den djärfve och förslagne styrmannen, om det ofta nog blott var genom ett
slugt och bedrägligt loverande som han lyckades föra sitt lilla ranka fartyg mellan
öfverallt hotande klippor. För öfrigt gällde ju ständigt inom den samtida politiken
endast den slugares eller den starkares rätt. Och resultatet? Det var Fredrik Wilhelm,
som åstadkom Hollands räddning 1672 undan Frankrikes öfvermakt, och han, som i
norra Tyskland tillintetgjorde Frankrikes förhärskande ställning och Sveriges inflytande.
Men om han inlagt förtjenster om Europas frihet och Tysklands oberoende, sa
var hans arbete för sin egen stats förkofran icke mindre betydelsefullt. Genom
sparsam och insiktsfull finansförvaltning uppdref han sina årliga inkomster till nära 2^/2
millioner thaler, och därigenom blef det honom möjligt att underhålla en stående
här om 30,000 man. På detta sätt blef han skaparen af den ärorika preussiska
arméen och därmed ock grundläggaren af Tysklands framtida enhet och storhet. Han
ensam bland alla samtida tyska furstar omfattade den betydelsefulla tanken att skapa
en krigsflotta och låta sitt land taga del i de stora kolonisationsföretagen i främmande
världsdelar. Efter 1675 började han sätta sina planer i verket. Den brandenburgska
örlogsflaggan svajade icke utan berömmelse på hafvet, och på Guldkusten i Afrika reste
sig stolt fästet Gross-Friedrichsburg, omgifvet af ett småningom vidgadt landområde.
Den 9 maj 1688 dog den store kurfursten. Hans son och efterföljare, Fredrik III,
ärelysten som sin fader, men fåfäng, praktälskande och lat, fann behag i att
omgifva sig med en glänsande ståt, som kostade den fattiga statens undersåtar dryga
summor. Till och med hans skapelser på det andliga området voro konstlade och
hade ingen lifskraft. Den ende mera betydande konstnär, som han sysselsatte, den
genialiske Schluter, skaparen af den store kurfurstens ryttarstaty och slottet i
Berlin, blef efter en kort tid af ynnest ett offer för en eländig hofmtrig, och han blef
tvungen att lemna Berlin. Lika vacklande visade sig kurfursten i sitt förhållande
till Eberhard Danckelmann, hans forne uppfostrare, längre fram hans förste minister.
Till en början lyckades denne någorlunda hålla sin herre inom gränserna för en nykter
statskonst. Men 1697 lät kurfursten ställa honom inför domstol, och han höll den
olycklige under många ar i fängelse, ehuru denne icke kunde öfverbevisas om något brott.
Blott en plan fullföljde Fredrik III med ihärdighet. Han ville åt den betydenhet,
som den brandenburg-preussiska staten genom hans fader vunnit, gifva ett
motsvarande yttre uttryck genom förvärfvande af konungatitel — han var ju suverän herre
i Ostpreussen. Den brandenburg-preussiska "makten var visserligen ännu för obetydlig
för att tillfyllest rättfärdiga en sådan upphöjelse; denna hade snarare någon mening
endast som ett program för en större framtid — däraf den obenägenhet, hvarmed
planen möttes öfverallt, äfven bland kurfurstens samtliga rådgifvare, och framför allt
vid det kejserliga hofvet. Fredrik III själf var emellertid långt ifrån att inlägga sa
djup betydelse i frågan; en anhängare af hela den ceremoniösa och praktälskande
anda, som utmärkte Ludvig XIV:s tidehvarf, hade han blott tanke på den ökade
glans, som skulle falla öfver honom och hans hus. Just ur denna synpunkt har
han betraktat denna angelägenhet som sin egentliga lifsuppgift.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:49 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/5/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free