- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
191

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

WILHELM AF ORANIEN OCH LUDVIG XIV. 191
For protestanterna fanns det blott en i Europa, som kunde utdela en sådan titel
— kejsaren. Men denne ville på länge ej höra talas om att hans brandenburgske
vasall erhöll en dylik upphöjelse; han var redan dessförutan alltför betydande. När
emellertid den spanska arfföljdsfrågan närmade sig sitt afgörande, såg sig Leopold I
nödsakad att till hvad pris som helst försäkra sig om hjälp af rikets militäriskt
starkaste medlem. Den 16 november 1700, innan ännu underrättelsen om spanske
konungen Karl II:s död ingått, afslöts i Wien ett fördrag, hvarigenom Leopold erkände
kurfursten af Brandenburg som konung i Preussen mot löfte om verksamt understöd
med afseende på riksangelägenheter och mot yttre fiender. Fredrik hade nått sitt mål.
Med oerhörd ståt lät Fredrik I den 18 januari 1701 kröna sig i Königsberg. Hans
efterträdare och deras präktiga folk hafva sörjt för att åt det preussiska
konungadömet snart gafs en fast grundval, nämligen den makt och kraft, som den stat
besitter, som ar oberoende och själf länkar sina öden.
Materiellt och andligt var norra Tyskland öfverlägset andra delar af riket. Här var det
också som midt i all nöd och allt förfall Leibniz’ väldiga gestalt reste sig i ensam storhet.
Gottfrid Wilhelm Leibniz, född i Leipzig 1646, död 1716, ar måhända den mest
universellt begåfvade människa, som någonsin lefvat. Och ej nog därmed: på
hvart-enda ett af de talrika områden, som han beträdt, har hans geniala: kraft brutit nya
vägar. Som filosof stod han på cartesianismens mark, men Cartesius’ system har han
på dubbelt sätt utvecklat, dels med stod af de betydande framsteg, som sedan dennes tid
naturvetenskaperna gjort, dels med ledning af den djupa religiositet, som fyllde honom.
Den varaktiga betydelse, hans filosofi haft, ligger i dess hela ideella riktning, hvarigenom
den bildar en motsats mot den snart i England och Frankrike härskande Lockeska
skolan med dess skeptiska, ja nästan materialistiska karaktär. Inom matematiken ställde
han sig såsom differentialräkningens uppfinnare värdigt vid Newtons sida. Inom
historieforskningen inledde han ett nytt tidehvarf genom att kritiskt utgifva och
kommentera hundratals viktiga medeltida källskrifter. Hans djupa och vidtfamnande
ande stannade aldrig vid en detalj, utan höjde alltid denna till utgångspunkt för ett
system af allmänt vetenskaplig betydelse. Med ifver arbetade han ock på det
reli-giöst-politiska området; han hängaf sig åt ädla om an fruktlösa ansträngningar att
söka åstadkomma hvad sa ofta förgäfves försökts, en förening mellan de stridande
kyrkorna. Inom den egentliga politiken kämpade han i talrika stridsskrifter för det
tyska fäderneslandets bästa. Om man tillägger, att han var en utmärkt jurist, att
han var en för sin tid framstående geolog, att han författat flere beaktansvärdt
militärvetenskapliga verk, sa kan man få en föreställning om hvilken betydelse denne man haft,
som på alla områden af sitt otroligt omfattande vetande ådagalade sin förmåga att
tänka själfständigt och vetenskapligt och att meddela de mest fruktbärande impulser.
Inom den lutherska kyrkan uppträdde elsassaren Filip Jakob Spener som
reformator. Han var en man af uppriktig, innerlig fromhet. Hans sträfvan var att
befria det kyrkliga lifvet från det döda formel- och bokstafsväsende, som blifvit
utmärkande för den lutherska ortodoxien, och åter skänka det en verkligt religiös prägel.
Hans lärjungar, pietisterna, förföllo i allmänhet till hyckleri eller mysticism; men
deras förtjenst ar, att de lyckades bryta den stela, hjärtlösa bokstafstrons välde och
att de, därför att de förföljdes af denna, kräfde tanke- och yttrandefrihet. Här hade
de en beröringspunkt med Christian Thomasius, liksom Leibniz bördig från Leipzig
(1655—1728). Han var professor först i sin födelsestad och sedan i det preussiska
Halle. Thomasius var den förste, som höll föreläsningar och författade lärda
skrifter på tyska, och sålunda blef det hans stora förtjenst att hafva fört vetenskapen
närmare det nationella lifvet. Härvid skydde han ej att frimodigt uppträda mot den
lutherska ortodoxien, ja han vände sig djärft mot två barbariska missbruk inom
det dåvarande rättsväsendet — tortyren och häxprocesserna. De senare lyckades
han tack vare den mer och mer stigande upplysningen med sådan framgång
bekämpa, att de åtminstone i Tyskland snart upphörde. För tortyrens afskaffande
har han åtminstone banat väg. Sålunda blef Thomasius’ verksamhet ur praktisk
synpunkt utomordentligt välsignelserik, och äfven hans sträfvan att bringa vetenskapen och
folket i nära beröring och därigenom åstadkomma, att de ömsesidigt skulle kunna befrukta
hvarandra, hvilar på en riktig tanke och medförde fördelar för bägge.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 14:08:32 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/5/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free