Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.
mot Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Bayern, Köln, mot det romanska och en
del af det germanska Europa! Mot sådana vedersakare — hvad gagn kunde han hafva
af Preussens, Sachsens, Hannovers hjälp? Men trots detta inlade Leopold sin
protest mot Karl ILs testamente och lät sina trupper inrycka i Lombardiet.
Kejsaren skulle Ludvig visserligen lätt hafva rått på. Men han hade också att räkna
med Wilhelm III. Denne insåg tydligt de vådor, som skulle uppstå af huset
Bourbons oerhörda makttillväxt, och han kände en liflig förbittring öfver Frankrikes
skamliga fördragsbrott. Hans händer voro visserligen bundna. Hvarken holländare
eller engelsmän voro hågade för ett nytt krig, och torypartiet, som var fientligt
sin-nadt mot honom, hade majoritet i det engelska underhuset. Men då Oraniern kände
sig rådlös, ja nästan förtviflad, kom Ludvig XIV själf honom till hjälp. De senaste
framgångarne hade nämligen kommit deri franske konungen att fullkomligt glömma
det närmast förflutna årtiondets erfarenheter, och han uppträdde ånyo med samma
djärfva förakt för rätten och med samma hänsynslösa öfvermod, som utmärkt hans yngre
ar. Nu fanns i Frankrike ingen myndig minister, på hvilken man kunde kasta skulden
för den franska politikens förmätenhet, utan i alla viktiga angelägenheter var Ludvig
ensam den bestämmande. I den fasta öfvertygelsen, att Englands finanser voro i ohjälplig
förvirring, att dess folk älskade freden till hvarje pris och att Wilhelm hade förlorat allt
inflytande i sitt konungarike, vidtog Ludvig den ena kränkande åtgärden efter den andra.
Han förjagade de holländska besättningarne ur de belgiska fästningar, som de
innehade enligt en med Spanien 1697 ingången »barriärtraktat». Han underkände
Englands rätt att inlägga protest mot denna folkrättsvidriga åtgärd. I de spanska
kolonierna medgaf han — i strid mot delningsfördraget — åt fransmännen stora fördelar,
medan han från dem utestängde engelsmän och holländare. Han förbjöd införsel i
Frankrike af den engelska industriens och det engelska bergsbrukets alster, d. v. s.
just Englands viktigaste exportartiklar. Och sa fogade han till dessa kränkningar
af diplomatisk och kommersiell art en, som träffade nationen rakt i hjärtat: efter Jakob II:s
död (september 1701) erkände han dennes son som konung Jakob III af England,
Skottland och Irland. Genom detta tilltag bröt han alltså sitt i Rijswijk högtidligt gifna löfte;
men icke nog därmed — af egen maktfullkomlighet ville han sätta ur kraft den lag,
hvarigenom Englands konung och folk omedelbart förut ordnat den protestantiska tronföljden.
Men hans förhoppning att genom sådana åtgärder skrämma engelsmännen eller
bana väg för en jakobitisk folkresning slog fullständigt fel. Tvärtom kände man
dem som blodig skymf, som slag i ansiktet på den engelska nationen; till och
med ifriga jakobiter ställde sig under dessa förhållanden på Wilhelms sida.
Parlamentet nödgade alla präster att erkänna den regerande konungen som den ende
laglige monarken och öfvergifva det stuartska huset. Omätligt jubel, en ström af
till-gifvenhetsadresser böljade kring Wilhelm, som ändtligen skördade frukten af sin
kloka, djärfva och dock försiktiga politik. Han upplöste parlamentet, och de nya
valen gåfvo en afgjord seger åt det oraniska partiet, som tillika var krigspartiet.
Parlamentet medgaf uppställandet af en armé om 40,000 man och utrustandet af 100
linieskepp samt beviljade medel för värfvande af danska och tyska soldater.
Wilhelm åvägabragte i Haag »den stora alliansen» mellan kejsaren, England och Holland,
som ställde det germanska Europa i nästan obruten linie mot det romanska. Ar
det orätt att säga, att folkens yttre Oafhängighet liksom deras inre frihet här
försvarades af de germanska staterna?
Midt under den triumf, som han ändtligen vann, insjuknade Wilhelm farligt på grund
af följderna af ett fall från hästen. Hans från tidiga ar bräckliga kropp saknade nu
motståndskraft; den 19 mars 1702 dog han. Han var den siste ättlingen af Wilhelm
den Tystlåtne, som räddat Nederlandens frihet; men han, den tredje Wilhelm af
Oranien, hade räddat och befäst ej blott Englands utan hela Europas frihet. Med
rätt har eftervärlden åt denne store man i rikt mått skänkt den ära, som hans egen
samtid vägrade honom. Hur oansenlig föreföll han ej ofta nog vid sidan af sin
lysande medtäflare Ludvig XIV, hur oändligt öfverlägsen var honom ej denne både i
personligt inflytande och i makt! Och dock — hvad består af Ludvig XIV:s verk?
Hemligheten ligger i att denne representerade blott den råa styrkan, men Wilhelm III
mänsklighetens ädlaste skatter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
