Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.
—1709, under hvilken fruktträd och sädesbrodd förfröso. En fruktansvärd
hungersnöd utbröt. Öfverallt utbröto upplopp af den till förtviflan bragta fattiga
befolkningen — äfven i Paris. Mot myndigheter och mot bagare riktade sig oviljan,
men äfven dauphin, ja konungen själf skymfades på öppen gata af den upphetsade
mängden, anslag på husväggar och anonyma skrifvelser hotade Ludvig med Brutus’
och Ravaillacs dolkar. Hvad hade det blifvit af Kung Sol, om hvilken Colbert
sagt, att han kände inga andra gränser för sin makt an sitt godtfinnande?
Dessa tröstlösa förhållanden skänkte seger åt fredspartiet vid hofvet i Versailles.
Ludvig beslöt sig för att göra fredsanbud; han framställde dem först till
generalstaterna och genom dessa till alliansen i öfrigt. Men konferenserna i Haag ledde
ej till något resultat, då de förbundne framställde öfverdrifna fordringar, som an sa
länge ej rättfärdigades af händelsernas gång. Det fruktansvärda kriget fortgick alltså.
I spetsen för sin här i Nederlanden ställde Ludvig nu den bäste af sina
marskalkar, Villars; men vid Malplaquet tillfogades han den 11 september 1709 af Eugen och
Marlborough ett nederlag, om an han länge gjorde dem segern stridig. Samtidigt
sprängde fältmarskalken Heister vid Trentschin Rakoczys här. Med några få
anhängare måste Rakoczy fly till Polen, och på konventet i Szatmar (april 1711)
underkastade sig Ungern slutligen kejsarens valde, dock under villkor af upprätthållande
af dess gamla fri- och rättigheter. För ett och ett halft århundrade framåt höll
landet nu fred med Habsburgarne och var dem underdånigt. Under en seg kamp mot
denna dynasti hade emellertid ungrarne lyckats rädda sin författning samtidigt med
att fastlandets öfriga folk motståndslöst gåfvo sig i absolutismens våld.
Ludvig XIVis ställning var nu förtviflad; hans yttre bar vittne’om att han var
böjd, öfverväldigad af smärta. Magasinen voro tomma, armeerna ledo sådan brist,
att de ej ens regelbundet erhöllo sitt usla hafrebröd; generaler, officerare och
soldater förklarade enstämmigt, att ett nytt fälttåg vore omöjligt. En allmän bankrutt
tycktes stå för dörren. Fredsunderhandlingarne upptogos sålunda ånyo i mars 1710
på det holländska slottet Gertruydenberg. Ludvig hade nu beslutit sig för att
uppoffra den spanska monarkien och lofvade att, om Filip V skulle visa sig ohörsam,
undandraga denne hvarje understöd, äfven indirekt. Han erbjöd sig att som en
barriär åt holländarne afträda de viktiga och rika franska städerna Valenciennes och
Douai samt Cassel med område och dessutom att rasera Dunkerques befästningar
och alla fasta platser i Elsass. Men alliansens ledande statsmän önskade ej
uppriktigt freden. De ansågo Frankrikes läge sa förtvifladt, att de hyste den
förhoppningen, att de genom en fortsatt kamp skulle kunna inskränka det till det omfång
det haft på 1500-talet. De ställde därför på Ludvig och hans folk den vanärande fordran,
att Ludvig själf skulle fördrifva den franske prinsen från Spanien. Man kan ej
annat an gifva konungen rätt, då han vägrade att låta tvinga sig till att med egna vapen
slita från hvarandra sin sonson och Spaniens folk, hvilka han själf förenat. Han
gjorde upprepade gånger nya och allt längre gående medgifvanden, men förgäfves,
och sa afbröt han Underhandlingarne.
Därmed hade man försummat tillfället att få en fred till stånd, mer glänsande
an någon, som på århundraden blifvit påtvingad en fransk konung, en fred, som
skulle varit den skarpaste läxa for Ludvig XIV:s hela eröfringspolitik. De djärfvaste
förhoppningar, som de förbundne vid krigets början hyst, skulle hafva öfverträffats. Men
de lofvande utsikterna bragtes på skam af ett öfvermod å de allierades sida,så skändligt,
att ej ens Ludvig under sina stoltaste ar lagt i dagen något starkare. Dessa diktatorer i
Gertruydenberg hade dock ej tagit hänsyn till de outtömliga hjälpkällor, hvaraf
Frankrikes land och folk voro i besittning, denna nations offervilliga fosterlandskärlek och
den Nemesis’ hand, som nyss sa tydligt drabbat Frankrike och dess konung. Icke
förgäfves manade Ludvig nu sina undersåtar till nya ansträngningar. Beredvilligt
åtog man sig en ny, tung pålaga, tiondepenningen af all inkomst. De ideer blefvo
sålunda till en del förverkligade, hvilka Vauban i sin Dime royale uttalat och
hvilka ådragit honom från konungens sida en onåd, som tre ar före senast nämnda
händelser lagt honom i grafven.
Ännu några framgångar vunno de allierade. De eröfrade ett antal fästningar i
norra Frankrike. I oafbrutet segertåg ryckte Karl III an en gång — september 1710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
