Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.
gjort slut på de sista återstoderna af personlig Oafhängighet och själfständighet i
förhållande till konungamakten, men han hade därmed undergräft denna själf. Han
hade uppkallat alla fria och själfständiga andar mot sig och mot konungadömet och
nödgat dem till motstånd. Kronan och hofvet hade han lösgjort från rikets
verkliga medelpunkt, från hufvudstaden Paris, löst dem från kontakten med folksjälens
rörelser och sträfvanden och förvisat dem till Versailles’ glänsande ödslighet och
isolering. Slutresultatet var, att han bragte i harnesk mot sig alla nationens stånd
och klasser och kom dem att missnöjda speja efter en förändring. Han talade
ständigt om sig, sin ära, sin tjenst, han hänförde allt till sin egen person, han fordrade
af alla offer blott för sig, men därigenom kom konungadömet att få utseendet af
ett system, afsedt att utsuga alla till en endas nytta. Kanske har det aldrig funnits en
envåldsmakt, som gjort sa litet för undersåtarne, som sa till den j*rad underlåtit till och
med att försöka göra något till de mest betrycktes fromma, som;ust Ludvig XIV:s. En
oerhörd förbittring mot denna egennyttiga makt, som drog fördel af alla för sin
räkning men ej gjorde något för någon, bemäktigade sig .allt vidare kretsar, blef allt
allmännare och mer oemotståndlig. Man hatade ej blott konungen personligen utan
konungadömet, och denna känsla, sa ödesdiger för Frankrikeis framlid, daterar sig
från Ludvig XIV:s regeringstid.
Likaså hade Ludvigs kyrkliga politik slutligen lidit skeppsbrott. Tankefriheten,
som han sa länge förföljt och undertryckt, reste sig på nytt mot honom i
jansenis-mens gestalt. Detta var det enda, som på dödsbädden oroade honom, och hans
aning bedrog honom ej: jansenismen blef ett farligt jäsningsämne inom en
opposition, som riktade sig mot det med Rom förbundna konungadömet.
Hur kom det sig då, att Ludvig under sin lifstid erhöll ett glänsande anseende
och efter sin död mer an ett århundrade igenom blef föremål for allmän beundran?
Något sådant skulle ej varit möjligt, om ej denne monark e^t stora och utmärkta
egenskaper. Det ar en opartisk häfdatecknares plikt att framhäfva dem.
Först och främst måste man prisa den stolta fasthet, hvarmed han under alla
politikens och krigets växlingar vidhöll och sökte genomföra samma åskådningar,
ideer och planer. Ludvig glömde ej ett ögonblick, att han ville och måste vara
världens förnämste monark. Han tog intet steg utan att vara medveten därom: i
åtbörder, ord och handlingar skulle allt motsvara detta ideal. Sådan var han icke blott
i lyckans dagar, under den känsla af säkerhet, som framgången skänker, ulan ock
under olyckan, då han hellre trotsade det värsta an tillät sig något, som stred mot
det tillbörliga eller mot hederns bud. Lönen för denna fasthet, for detta häfdande
af sin och Frankrikes värdighet uteblef icke: allenast den hade Frankrike att tacka
för bevarandet af Richelieus och Mazarins eröfringar, för bevarar det af Elsass,
Franche-Comté och franska Flandern. Personlig stolthet var hos honom på det innerligaste
förbunden med liflig känsla för statens storhet och ära; om han ansåg dess
intressen gå upp i honom själf, kände han sig också alltid ansvarig för dem. Icke med
orätt sade han en gång till Villars: »Jag ar ännu mer fransman an konung». Och
sin konungasyssla förstod han i grund. Med framstående människokännedom valde
han sina verktyg i fred som krig och satte med stor skicklighet enhvar på hans
rätta plats; till och med på ålderdomen, då mångåriga vänskapsförbindelser förledde
honom till mångfaldiga missgrepp, sökte han dock upp sådana förmågor som Villars,
Vendöme, Berwick och förtjenade nationens tack därför. Vidare var Ludvig ingen
overksam härskare: han hade en alltför hög tanke om sin egen betydelse och hyste
ett alltför lifligt intresse för staten och’sin egen storhet, för att han icke skulle med
den största flit och på det mest afgörande sätt sysselsätta sig med förvaltningens
detaljer och den högre politiken. Man kan ej frånkänna honom hvarje förtjenst i fråga
om Frankrikes stora framgångar under hans regering; dessa hafva alltför mycket
framgått ur hans anda och äro alltför mycket präglade af den, för att man skulle kunna
det. Under hans tid skapades den välorganiserade här, som under tvåhundra ar
upprätthöll Frankrikes ära på Europas alla slagfält, under hans tid det sjöförsvar,
hvilket ännu i dag har betydelse i hans land, alla växlingar i politiken och alla nya
uppfinningar till trots. Han lade inom förvaltningen slutslenen till en centralisalion,
hvarigenom den erhöll mycken arbetsduglighet, och han gjorde den till ett redskap i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
