Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.
Dessa lysande framgångar stegrade i hög grad Karls själföfverskattning och
egensinne. När August af Polen tappade modet och ödmjukt tiggde om fred, lyssnade
han ej därtill, och i stället för att på ett afgörande sätt söka betvinga sin mest
hårdnackade och farligaste fiende, Ryssland, betogs Karl af nycken att störta August II från
hans tron. Fåfänga voro vänskapligt sinnade makters föreställningar mot denna plan,
fåfänga de böner, som framställdes af hans egna undersåtar, som hårdt tyngdes af
krigets bördor, fåfänga hans rådgifvares varningar. Detta beslut har framkallat
hans egen undergång, och däraf samt af det svaghetstillstånd, hvari han verkligen
försatte Polen, drog Ryssland väsentlig nytta — ty det ar det nordiska kriget, som
detta land har att tacka för sina Östersjöbesittningar och sin europeiska ställning.
Till en början vann visserligen Karl en rad af segrar öfver den sachsisk-polska
haren. Han tvang äfven polackarne på valriksdagen i Warschau 1704 att välja en
ny konung, Stanislaw Leszczynski, en godhjärtad, bildad, elegant, men svag och
ytlig 27-årig adelsman, som för öfrigt saknade både begåfning och inflytande. I honom
var Karl viss om att vinna ett fogligt verktyg. Men medan Karl jagade efter en
tom skuggbild — makten öfver Polen—, eröfrade Peter I större delen af de svenska
Ösjtersjölanden. Här lade han 1703 grunden till S:t Petersburg, det stora tsarrikets
blifvande hufvudstad, som var bestämd att visa det vägen västerut och, genom att
möjliggöra förbindelser med Västeuropa, i Ryssland skapa en kultur efter dettas mönster.
Konungen kände intet medlidande med de svenska besittningar, som utplundrats och
eröfrats af de ryska barbarerna. I sin vanvettiga halsstarrighet jagade han den stackars
August II bort till Sachsen. Härtill eggades han äfven af Ludvig XIV, som sökte
inveckla den nordiske krigarkonungen i strid med Tyska riket för att sålunda binda
dettas och kejsarens krafter under det spanska tronföljdskriget. Stark fruktan
injagade den unge Karl, när han hösten 1706 uppträdde på tysk mark — högväxt och
smärt, med muskler hårda och smidiga som stål, med skarpa och genomträngande
blå ögon, med en kropp, som ej kunde tröttas af strapatser och vakor, den främste
fäktaren och idrottsmannen i hela sin här. Att med blindt trots drifva igenom hvad
han en gång af nyck beslutat, ansåg han för berömvärd beslutsamhet och kunglig
viljestyrka. Med 20,000 man eröfrade han Sachsen. Bland sina soldater upprätthöll
han den strängaste manstukt, men det olyckliga landet måste erlägga 22 millioner
thaler i krigskontributioner och uppställa ungefär 20,000 rekryter. Sammanlagdt hade
redan nu kurfurstendömet för sin härskares onyttiga krona måst offra 60,000
människor och öfver 100 millioner thaler. Karl tvang slutligen sin fiende till freden i
Altranstädt (24 september 1706), i hvilken August afsade sig Polens krona och
erkände Stanislaw som konung.
Sedan Karl sålunda besegrat två af sina fiender, beslöt han krossa den tredje.
Han ansåg detta som en lätt sak. Men tsaren uppgjorde en plan för sitt rikes
försvar, som motsvarade landets natur och som ännu en gång — 1812 — under större
förhållanden skulle visa sig som den enda riktiga. Han beslöt ödelägga
gränsområdena, retirera för svenskarne och sålunda locka dessa in i det inre af landet. Här
skulle den lilla svenska arméen snart lida brist och se sina förbindelser med
hemlandet afbrutna, och i dessa omständigheter skulle ryssarne få de bästa
bundsförvanter mot sina fiender. Karls uppgift var att i möjligaste man undvika dessa
svårigheter, och detta kunde ske, om han — hvilket ju var det naturligaste i och för
sig — från Kurland återeröfrade de af ryssarne intagna Östersjöprovinserna. Med
dessa bakom sig och genom dem i förbindelse med hafvet och sålunda också med
Sverige kunde han sedan lättare och säkrare intränga i det inre af Ryssland. Men
det naturliga och enkla var icke i Karl XII:s smak. Han satte fastmer sin ära i att
förbluffa människorna genom öfverraskningar och att lösa problem, som tycktes
olösliga. Inom kort blef det emellertid klart, att ryssarnes hårdnackade försvar i
Smolensks besvärliga omgifningar samt deras sköflande af hela trakten gjorde en direkt
marsch på Moskva omöjlig. I stället för att vända om och tåga till Livland lyssnade
Karl till förespeglingar, som gjordes honom af Mazepa, hetmanen för de
ukrainska kosackerna. Denne var en gammal äfventyrare, som kommit sig upp genom de
mest förkastliga medel. Med honom slöt Karl ett fördrag, och trots alla erfarna
officerares högt uttalade missnöje bröt han sommaren 1708 upp mot Ukraina, d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
