Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.
1712 dref den gamle Dessauern ut deras trupper och ersatte dem med en preussisk
garnison. Men någon lön för sina tjenster erhöll Fredrik aldrig af den stora alliansen.
Fredrik I dog den 25 februari 1713. Under hans son Fredrik Wilhelm inträdde
i alla afseenden en hälsosam reaktion mot det slöseri och den oordning, som
utmärkt den föregående regimen. Fredrik Wilhelm var en rättfram, ärlig, gudfruktig
man, som med lif och själ egnade sig åt fyllandet af sina plikter mot staten, låt
vara att han på samma gång var hård och sträng och hade trånga vyer. Han såg
blott det närmast liggande; högre synpunkter och vidsträcktare planer voro blott i
ringa mån hans sak. Han gjorde genast med fast hand slut på partistriderna vid
hofvet och afskedade kammarherrar, konstnärer, lyxhandtverkare, som stått i hans
faders tjenst; med 10 å 11,000 thaler årligen bestred han utgifterna för sin
hofhåll-ning. De många hundra tusen, som han härigenom sparade in, använde han på
hären. Redan första året ökade han den med sju regementen, en barbariskt sträng
disciplin infördes, lydnaden blef obetingad och precisionen vid öfningarne oerhörd.
Infanteriets eldgifning blef snabbare an förr, sedan den af Leopold af Dessau
uppfunna järnladdstocken införts i den preussiska arméen.
Äfven med afseende på den yttre politiken inträdde en hälsosam reaktion. Den
nye konungen samlade sina stridskrafter for att radda den tyska Östersjökusten från
främlingars ok och för att vinna Vorpommern, hans fäders arfvedel, som länge
undanhållits hans land. Med bifall från svensk sida öfvertog han Stettins försvar mot
ryssar och polackar, under förbehåll om ersättning för de summor han nedlade härpå;
det öfriga Pommern förklarades neutralt. Äfven Holstein räddade den preussiske
konungen från danskarne. När Karl XII icke ville gifva sitt bifall till denna
anordning, ingick Fredrik Wilhelm med tsar Peter ett fördrag, enligt hvilket den senare
garanterade Preussens konung besittningen af Pommern söder om Peene, 1714.
Kurfurst Georg af Hannover, som önskade komma i besittning af Sveriges områden vid
Elbe och Weser, anslöt sig till detta fördrag. Hans medverkan blef af dess större
betydelse, som han samtidigt besteg Englands tron.
Annas bemödanden att med toryregeringens hjälp förskaffa sin broder Jakob III
kronan strandade, då denne af sin heder fann sig föranlåten att vägra att köpa den
genom att öfvergå till den episkopala kyrkan. Hans vägran åstadkom splittring
inom torypartiet, och detta var därför, när ett slaganfall den l augusti 1714 gjorde
ett plötsligt slut på drottning Annas lif, ur stånd att hindra, att den gällande
tronföljdslagen trädde i kraft. Kurfursten besteg tronen. Ännu en gång hade teorien om
den gudomliga rätten till kronan fått vika för folksuveränitetens grundsats.
Georg I var en hård natur, utan hufvud och hjärta, egennyttig och utsväfvande,
men iakttog noga hvad som hörde till yttre fromhet. Till lycka för England förstod
han för litet af dess språk och författning, för att han skulle utöfva något mer
betydande inflytande på dess öden. Han öfverlemnade makten åt whigpartiet, som
han hade att tacka för sin upphöjelse och som under intryck af de senaste
händelserna vid nyvalen erhöllo majoritet i underhuset. Bolingbroke dömdes för
högförräderi men lyckades undkomma till Frankrike. Härmed hade han erhållit ett
rättvist straff för sin trolöshet under förhandlingarne i Utrecht.
En fruktansvärd koalition var alltså bildad mot Karl XII, och mot denna fick
han upptaga kriget 1715. Det var icke detta hans undersåtar väntat, då de jublande
hälsat hans återkomst till Stralsund hösten förut. Alla nederlag och lidanden hade
ej böjt hans kraftiga ande. Han inlät sig i kamp med preussarne, men dessa trängde
honom tillbaka till Stralsund. Leopold af Dessau gjorde en landstigning på Riigen,
och efter en förtviflad strid mot öfvermakten räddade sig Karl XII med spillrorna af sin
styrka öfver till Stralsund. Här försvarade han sig energiskt ännu någon tid, men då
slutligen staden ej längre kunde hålla stånd, lemnade han densamma och nådde efter en
äfventyrlig färd svenska kusten. Kort efter konungens afresa gaf sig staden i slutet af 1715.
Men trots detta ville Karl fortsätta kriget. Ingen missräkning, ingen olycka kunde böja
honom. Mycket tunga bördor måste hans folk bära, nya skatter pålades, tvångslån
uttogos, mynttecken och myntsedlar utgåfvos i sa stort antal, att vid konungens död
mer an 20 mill. d. s.m. voro oinlösta. Under året 1718 uppgingo utgifterna till
343/4 mill. d. s.m., medan statens ordinarie inkomster ej räckte till for mer an 14 dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
