Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världshistora V. 2g
LUDVIG XIV:S SOL GÅR NED. 217
Alla dessa oerhörda ansträngningar blefvo fruktlösa. De mot Sverige förbundna
fiendernas öfvermakt var för stor, och sa föll Karl XII för en fientlig — icke
förrädisk — kula framför fästningen Fredrikshald i sydligaste Norge 30 november (g. st.) 1718.
Karl XII var ingen stor fältherre; han var en besinningslös och halsstarrig
äfventyrare, som till en början vann en del framgångar, enär han förde befälet öfver en
präktig här och hans motståndare ej hade annat an oöfvade trupper. Sedan han
fick kämpa mot soldater, som voro jämbördiga med hans, led han idel nederlag.
Blott på hans våghalsiga mod hvilar hans rykte. Han tillintetgjorde ej blott
Sveriges yttre maktställning utan ock dess inre blomstring för hundra ar framåt. Det
egentliga Sveriges befolkning minskades under hans regering med ungefär en
niondel. — Hans enskilda lif var utan fläck, hans lefnadssätt mer an spartanskt.
Sveriges plågade; folk hade länge känt ovilja mot det kungliga enväldet, och efter
Karls död tog den sig uttryck. Redan följande ar hölls en riksdag, som lade
makten sa godt som odelad i ständernas hand. Den nya regeringen skyndade sig att
sluta fred med de; fientliga makterna till hvad pris som helst. Den sista och
viktigaste var den, som ingicks med Ryssland i Nystad 1721. Af alla sina besittningar
på andra sidan hafvet behöll Sverige blott det ödelagda Finland samt Pommern norr
om Peene. Bremen och Verden tillföllo Hannover (1719), södra Pommern med Stettin
Preussen (1720), Östersjöprovinserna tillföllo samtliga Ryssland liksom ett litet stycke
af Finland. Hertigen af Holstein-Gottorp förlorade honom tillhöriga besittningar
i Schleswig; detta lands hittills skilda delar förenades nu till ett särskildt hertigdöme
under konungen af Danmark.
Denna strid och dess utgång gjorde för alltid slut på Sveriges stormaktsställning
och gaf i stället Ryssland öfvervikten i norra och östra Europa. Östersjön
behärskades af Rysslands flotta. Men framför allt fick Polen känna tyngden af tsarens
hand. Detta olyckliga land, som den karaktärslöse August II återvunnit, utgick ur
det nordiska kriget ännu mer försvagadt an Sverige. Stridande partier söndersleto
landet, medan konungen saknade anseende och som främling var illa sedd. Hvarje
riksdag blef sprängd genom användande af liberum veto, nästan hvarje ar uppstod
i någon del af republiken en »konfederation» — ett af lagen medgifvet adligt
uppror, och ar 1717 fattade riksdagen ett beslut, hvarigenom i rak strid mot gällande
fördrag . alla dissidenter, d. ä. icke-katoliker, beröfvades rätten till statens ämbeten.
Samtidigt gjorde sig under vänskapens sken tsaren alltmer till herre i Polen; hans
härar lemnade ej landet efter denna tid. Ett betydande parti, vunnet genom ryskt
guld, stod vid riksdagarne till hans förfogande.
Sveriges försvagande och Polens upplösning liksom Rysslands uppstigande till
Nordeuropas enda och bestämmande stormakt utgjorde det bestående och viktiga
resultatet af det stora nordiska kriget. Dessa förändringar stå i betydenhet ej efter dem,
som det spanska tronföljdskriget framkallade i Västeuropa. Men bredvid de öfriga
makter, som nu trädde i förgrunden, utvecklade sig småningom den stat, som var
bestämd att i öster bryta Rysslands allmakt, ställa sig likaberättigad vid dess sida
och skydda Tysklands nordöstra gräns mot det moskovitiska rikets rofgirighet:
det unga Preussen. Äfven för detta land hade det nordiska kriget öppnat
möjligheten till en stark utveckling vid Östersjön. Hohenzollrarne hade här för första
gången ryckt tyskt land undan tsaren. De började nu på två fronter värna Tyskland.
Alla dessa nya förhållanden hafva ända sedan denna tid två århundraden igenom
egt bestånd; men den epok, som lagt grunden till dem och förlänat dem deras prägel,
ar återigen den, som bär namnet Ludvig XIV:s tidehvarf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
