Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MATERIELLA ODLINGEN. 219
andra sidan till Pommern, särskildt till Stettin. Man kan säga, att Berlin har för sin
begynnande kommersiella blomstring att tacka detta Fredrik Wilhelms stora verk.
Äfven för landsvägars anläggning sörjde kurfursten. »Handel och sjöfart», sade den
vidsynte och insiktsfulle fursten, »äro statens förnämsta pelare, hvarigenom
under-såtarne förvärfva sin näring och sitt underhåll till sjöss liksom genom
manufakturerna till lands». Efter förmåga sökte han ock främja industriell verksamhet i sin
stat — framför allt storindustri, i främsta rummen väfnads- och järntillverkning.
Hos de stora västeuropeiska kulturfolken stod handeln rent af i förgrunden bland
statens intressen. Exemplet härtill gafs af England, som alltifrån Tudorerna, d. v. s.
från 1400-talets slut, följde en genomtänkt och konsekvent handelapolitik, som
kulminerade i navigationsakten af 1651 och en rad andra lagar, hvilka alla syftade till ett
höjande af den engelska sjöfarten. Holländarne följde engelsmännen, och efter
dem, särskildt efter Colberts tid, fransmännen. Af hänsyn till kommersiella
intressen förde dessa stater allvarsamma krig, ja satte nationernas makt och tillvaro på
spel. England öppnade 1672 kamp med Holland af det enda skäl, att det ville göra
sig kvitt en medtäflare på hafvet. Sjömakternas, Englands och Hollands,
deltagande i det spanska tronföljdskriget föranleddes främst af Frankrikes hot att slå
under sig handeln på de spanska kolonierna samt af Ludvig XIV:s införselförbud.
Under sorgfälligt skydd från regeringarnes sida utvecklade sig industri och
samfärdsel, och i samma mån växte välmågan och hvardagslifvets trefnad. Bärstolar,
som mot slutet af femtonhundratalet börjat användas i Italien, förekommo snart i
hela Europa. I början väckte det stor förbittring, att en människa begagnade en
annan som ett dragdjur, men efter ett par årtionden voro de, som sagdt, i allmänt
bruk. Droskor, som likaledes i början blott användes af de förnäme, blefvo äfven
anlitade i allt vidare kretsar. 1636 funnos i London och dess förstäder 6,000 droskor,
däri flere hyrvagnar inberäknade; 1660 stodo i gathörnen i denna stad 800 droskor
till allmänhetens förfogande. Ungefär vid samma tid började man förse vagnar med
glasfönster. Resor behöfde man ej som förr företaga till fots, i sadel eller på
hästbår; åtminstone i västra Europa började man mer och mer begagna postvagnar.
Visserligen gingo de skäligen långsamt. Vägen från London till Oxford, som nu
tillryggalägges på l Va timma, tog 1692 två dagar i anspråk; en resa från London
till York, som nu kräfver fyra timmar, räckte då fyra dagar.
Jämsides med personbefordringen gick befordringen af bref genom posten; den
utvecklades blott i mycket snabbare tempo, då behofvet här var vida större och mer
omfattande. I England hade konung Karl I gjort posten till ett regale, som han for öfrigt
utarrenderade för 7,000 pund sterling. I Frankrike förekom statspost redan på 1400-talet.
På Ludvig XIV:s tid blef Louvois dess chef, men han arrenderade ut sin rättighet,
såsom man gjort i England; den höga arrendeafgift, som betalades, visar anstaltens
betydelse. I spanska kronans land liksom i Tyska riket gick förvaltningen af
postväsendet i arf inom huset Thurn och Taxis. Men för Brandenburg-Preussens del
befriade sig den store kurfursten från detta tvång och inrättade ett eget
postväsende. Dess väg sträckte sig från Warschau öfver hela norra Tyskland, från
Memel och Königsberg till Hamburg, Bremen, Emden och Cleve, längre fram äfven till
Leipzig och Breslau; dess medelpunkt var Berlin. Från Warschau till Königsberg
behöfde postvagnen blott två dagar, därifrån till Berlin fem dagar. Från Berlin till
Wien åtgingo nu sex dagar, medan det hittills behöfts fjorton. Detta var en storartad
skapelse; den verkade ej blott som en stark hafstång för industri och handel inom
de brandenburgska landen, utan den blef ock, som afsedt var, ett kraftigt medel
i landsherrens hand att ena de spridda landskapen och centralisera förvaltningen.
Krafven på renhållning af stadsgatorna växte. I Wien, Paris och London
befriades gatorna på bestämda tider från smuts och afskräde; i Berlin kom man ock
därhän tack vare upprepade påbud från den store kurfurstens sida. Gatubelysning blef
alltmer allmän; från 1682 upplystes Berlins gator af lyktor, anbragta på stolpar. Sa
småningom vidtogos också anordningar för eldsläckning. Timmermän, smeder och
skorstensfejare togos regelbundet i anspråk vid eldsvådor; det var sa mycket mer
nödvändigt, som husen i de stora städerna redan nu nådde en höjd af fyra till sex
våningar, oberäknadt vindsvåning. Fönster med glasrutor voro ännu på 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
