Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MATERIELLA ODLINGEN. 231
Jämte musköten begagnades hjullåsgevär, som var något lättare. Soldaten kunde
därför, då han siktade, lägga det intill hakan och stödja det vid axeln. Detta var
bekvämare, och träffsäkerheten blef större. Särskilda fysiliärregementen voro
beväpnade med dylika gevär.
Småningom blef beväpningen fullkomligt förändrad. Man införde vid infanteriet
bajonetten, som uppfunnits 1640. De först begagnade bajonetterna voro fästa på
träskaft, som inträddes i gevärsmynningen. Men för att kunna tillåta eldgifning, då
bajonetten var påsatt, tog man bort skaftet och försåg bajonetten i stället med en
hylsa, som omfattar pipan vid mynningen och genom en fjäder fasthålles vid den.
Sistnämnda uppfinning tillskrifves den berömde marskalk Vauban, och i hvarje fall
ar det genom denne, som bajonetten allmänt infördes vid det franska infanteriet. Nu
blef piken öfverflödig, pikenerarne försvunno, infanteriet fick alltså en likformig
beväpning, och detta vid alla europeiska härar.
På 1600-talet uppfanns i Frankrike flintlåset, som var mycket lättare och säkrare
att handtera an hjullåset. I franska arméen infördes flintlåset af Vauban 1692, och
sedan var musköternas tid öfverallt förbi. Skillnaden mellan musketerar- och
fysiliärregementen var härmed bortfallen, men namnen lefde kvar.
Refflade bössor, med hvilka man kunde skjuta längre och säkrare, användes blott
af fåtaliga skarpskytte- och jägarbataljoner.
Utom handeldvapen användes också handgranater. De hade 2 å 3 tums
genomskärning och voro försedda med lunta. Sedan denna antändts, kastades de med
handen. Särskilda kompanier — grenadiärer — till fots och till häst voro utrustade
därmed och tilldelade olika regementen.
Det egentliga rytteriet var ännu delvis pansarklädt och var beväpnadt med långa
värjor. For öfrigt hade ryttarne halfannan fots långa pistoler eller också karbiner,
kortare gevär med hjul- eller flintlås.
Dragoner voro ett slags infanteri, som för att röra sig lättare gjorts beridet; de
stredo vanligen till fots. De voro beväpnade med värjor och samma slags
handeldvapen som infanteriet. Fältmarskalken Derfflinger satte stort värde på
dragonvapnet, och på hans tid spelade det en stor roll i den brandenburgska arméen.
Soldaterna vid alla tre vapenslagen voro indelade i kompanier; vid rytteriet voro
ofta två och två sådana sammanslagna till skvadroner. Kompanierna voro förenade
till regementen; två sådana utgjorde i’franska arméen en brigad, anförda af en
bri-gadiär, motsvarande en tysk eller engelsk generalmajor. Fasta enheter af högre
ordning förekommo på den tiden icke.
Artilleriet gällde blott som ett hjälpvapen och hade mindre anseende an de
öfriga vapenslagen. Kanonernas kaliber växlade betydligt. Inom den franska arméen,
som ju i allmänhet följdes som monster, funnos sex olika kanonslag: kartaun,
fält-slänga, bastonad, halfkartaun, falkon och falkonett. Den förstnämnda var tio fot lång,
dess kula 6 tum i diameter, dess skottvidd 2,100 fot; falkonetten var blott fem fot
lång, dess kula var ett par tum i diameter, dess skottvidd 1,500 fot. Man använde
redan nu ihåliga kulor och för beskjutning af fästningar glödande kulor. För
samma ändamål begagnade man äfven bomber, skjutna ur mörsare. Fälthärens
artilleri var ej särdeles talrikt: en pjäs för hvarje afdelning om tusen eller tvåtusen man.
I början af denna period låg härens hufvudstyrka i rytteriet, som stundom
utgjorde mer an hälften däraf. Men sedan infanteriet erhållit bättre vapen—det med
bajonett försedda geväret —- blef dess taktiska betydelse större, och sa småningom
intog det den rangplats bland vapenslagen, som det an i dag innehar. Dess numerär
blef också betydligt större an kavalleriets.
Befästningskonsten erhöll nu genom marskalk Vauban (1633—1707) en utveckling,
som blef bestämmande för nära tvåhundra ar framåt. Han uppfann egentligen icke nyar
hittills obekanta element, utan öfvertog och utvecklade fastmer italienarnes
bastionsystem, åt hvilket han gaf fasta, matematiska, öfverallt tillämpliga former. Särskildt
sökte han genom höga vallar och talrikt artilleri, genom utanverkens och betäckta vägens
anordning m. m. göra äfven med svag besättning försedda platser motståndskraftiga.
Men på samma gång lämpade han sina anläggningar efter platsens terräng,
hvarigenom dessa blefvo mycket irreguljära och olika hvarandra. Han förbättrade alltjämt sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
