Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.
verkar e af svart remtyg och af hvitt remtyg, tillverkare af svart bröd och af hvitt
bröd, skomakare och toffelmakare fingo noga se till, att de ej grepo in på hvarandras
områden. Bågarne fingo ej tillverka tårtor, skräddarne ej pälsverk, smeden fick ej
förfärdiga de spikar han behöfde. I Frankrike funnos sex olika tapetserareskrån;
modister, plymtillverkare och hattsömmerskor utöfvade skilda handtverk. Tillverkning
af en sådan vara som exempelvis lackerad plåt kunde här öfver hufvud taget ej försiggå,
emedan den grep in på olika skräns områden. I Sachsen tvistade sju skrån om hvilket af
dem som hade rätt att tillverka skridskor. Om på grund af ändring af moderna
afsättningen inom ett yrke afstannade, voro på grund af skråordningarne arbetarne
förhindrade att egna sig åt ett besläktadt handtverk. De enskilda skråna lågo i ständig fejd
med hvarandra om gränserna för och omfattningen af deras verksamhet. I Frankrike
pågick under 120 ar mellan fågelhandlare och charkuterihandlare en process, som
gällde, huruvida de förstnämnde hade ratt att sälja stekta höns. Frågan om hvad
som kunde anses som gamla eller som nya kläder har föranledt omkring 30,000
domstolsutslag i tvister mellan franska klädmäklare och skräddare. Pariserskråen kunde
under ett års tid på dylika processer offra en million livrés, som de naturligtvis togo
igen genom att höja prisen på sina varor. I Tyskland inleddes en mängd processer
om huruvida fönsterramar skulle räknas till snickar- eller glasmästararbeten. Ju
större framsteg industrien tycktes vilja göra, dess häftigare stredo de privilegierade
skråen mot hvarje försök till hotande konkurrens. Lärlingstiden var mycket lång,
vanligen ända till sju ar, och blef drygare genom den misshandling, som den unge blef
föremål för, och därför ryggade burgna familjer tillbaka för att låta sina barn egna
sig åt handtverk. En gesäll kunde blifva mästare endast genom att tillverka ett
mästerstycke, och han måste dessutom tillmötesgå hvarjehanda kraf, både förödmjukande och
därtill för en obemedlad sa kostsamma, att han ofta ej kunde fylla dem. För
öfrigt var det ofta nog sa, att antalet mästare inom ett yrke var begränsadt till
en viss siffra, och att rätten att vara mästare till på köpet tillhörde vissa familjer
eller var förknippad med besittningen af en viss, privilegierad fastighet. Mer an
annorstädes urartade skråväsendet i Tyskland. De ekonomiska förhållandenas bedröfliga
skick samt de otaliga tullgränserna hämmade där varuutbytet, och synkretsen var där
trång och företagsamheten svag, och man ropade därför på ytterligare skärpta
bestämmelser som det enda botemedlet. Där var man outtröttlig i att hitta på ständigt nya
trakasserier, löjliga formaliteter och underligheter. Om en gesäll under sin vandring råkade
beträda ett område, som var honom förbjudet, eller om han kom att kränka någon
betydelselös sedvänja, kunde han för alltid gå förlustig sina anspråk på att blifva mästare.
I den enväldigt styrda staten var dem enskildes lif, han månde tillhöra hvilken
samhällsklass som helst, i alla afseenden strängt begränsadt och reglementeradt. Det
ar en allbekant sak, att i de flesta tyska områden, äfven i Preussen, en adelsman
ej fick idka borgerlig näring, en borgerlig ej köpa ett frälsegods, en bonde ej utöfva
något handtverk. Officersplatser och högre ämbeten blefvo i snart sagdt hela Europa
mer och mer förbehållna adeln; det fordrades en ovanlig duglighet, för att en
borgerlig skulle kunna nå en dylik befattning, och undantagen blefvo allt sällsyntare.
Folkets stora massa böjde sig för adeln och ämbetsmännen i vördnadsfullaste
underdånighet. Den högsta lycka en tysk köpman eller handtverkare kunde nå var
att få en förnäm adelsman eller hög ämbetsman till kund.
Särskildt absolutismen i Frankrike gjorde anspråk på att jämväl kunna reglera
och bestämma det andliga lifvet. I detta syfte hade redan Richelieu 1635 grundat
»Franska akademien», som skulle blifva tongifvande på det litterära området, och
Ludvig XIV stiftade sedan de öfriga akademierna, som äfven på vetenskap och konst
skulle trycka en officiell prägel. Ve den, som vågade tänka på egen hand och tala
enligt sin öfvertygelse! Då Mézeray i sin kortare franska historia fällt flere
misshagliga yttranden, indrog Ludvig XIV omedelbart hans pension. En någorlunda
oafhängig press kunde den store konungen icke tåla. Af de 24 fångar, som i
september 1661 sutto i Bastiljen, voro icke mindre an 12 tidningsmän. Ytterligare två
sådana Inspärrades i april 1662 i samma statsfängelse, men icke därför att de skulle
hafva angripit regeringen utan därför att de utan dess tillåtelse spridt handskrifna
meddelanden. I Frankrike erhöll polisstaten en rent af idealisk utveckling, och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
