Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVlS TIDSÅLDER.
i en oriktig beskaffenhet eller blandning af kroppens vätskor; deras jäsning
framkallar processer, och om då ett »surt» eller alkaliskt salt blir förhärskande, uppstår syra
och därmed sjukdom. De mest framstående representanterna för denna uppfattning voro
nederländaren Frans de le Böe (Sylvius) och engelsmannen Thomas Willis. Det var
hufvudsakligen tre medel, som anhängarne af denna riktning använde vid patienters
behandling: vomitiv, afföringsmedel och åderlåtning. Cousinot, Ludvig XIV:s förste
lifmedikus, lät åderlåta sig sextiofyra gånger under en reumatisk förkylning, som
räckte 8 månader!
Mindre erkännande rönte den motsatta uppfattningen, solidarpatologien, som sökte
sjukdomsorsakerna i förändringar i kroppens fasta beståndsdelar och använde en
mycket godtycklig terapi. Till denna riktning hörde italienaren Santorio, som
framställde läran om den omärkliga utdunstningen (perspiration), och den kloke och
objektivt handlande Giovanni Alfonso Borelli.
Oafhängig af alla skolor höll sig engelsmannen Thomas Sydenham (1624—1689).
Han var känd som skarp iakttagare, och han tog vid behandling af sjuka noga
hänsyn till hvars och ens individualitet.
Samtidigt gingo de teoretiska studierna på ett glädjande sätt framåt. Genom att
kombineras med fysiologien fördjupades anatomien. Läkarne egnade sig ifrigt åt
studium af kemi och fysik. Vid universiteten anordnades just för de medicine
studerandes räkning botaniska trädgårdar, kemiska laboratorier och anatomisalar. I
Holland började först på allvar klinisk undervisning vid universiteten. William
Har-veys följdrika, länge motsagda lära om blodomloppet i djurkropparne blef ändtligen
— redan under hans egen lifstid — allmänt erkänd. Marcello Malpighi (1628—1694)
kompletterade den genom sin 1661 offentliggjorda upptäckt af blodkropparne och
blodets kapillära cirkulation. Nicolaus Stenonis, en dansk jesuit, uppvisade, att
hjärtat ar den muskel, som sätter blodomloppet i gång, och icke lefvern, som man
förut trott. Alla dessa upptäckter, som helt och hållet omgestaltade läran om
människokroppens fysiologi, uppväckte det största uppseende: Ludvig XIV upprättade i Paris
en särskild lärostol för studiet af blodomloppet.
Den invärtes medicinen kunde nu gå raskt framåt. Nya läkemedel upptäcktes
och började användas, såsom kinin, hvilket genom jesuiter från Peru 1638 kom till
Frankrike, samt ipecacuanha, som af köpmän mot slutet af 1600-talet från Brasilien
likaledes fördes till Frankrike och som började användas som speciellt botemedel mot
rödsot. Vid förlossningar hade förr barnmorskor uteslutande anlitats; nu började läkare
biträda, och sedan förlossningstången af en medlem af läkarfamiljen Chamberlen (troligen
Peter d. ä. f 1631) uppfunnits, underlättades obstetrikens framsteg i betydande grad.
Den egentliga kirurgien betraktades med en fullkomligt omotiverad ringaktning, och
utöfvades blott af speciella kirurger. Mellan dem och de egentliga läkarne var en skarpt
utpräglad gräns dragen. Det var blott i Frankrike, som undervisning i kirurgi
meddelades på ett tillfredsställande sätt och af särskilda akademiska lärare i ämnet.
Men här bedrefs den sa förträffligt och strängt vetenskapligt, att den franska
kirurgien kunde glädja sig åt mera snabba och varaktiga framsteg an medicinen i öfrigt.
I andra land betraktades kirurgien som ett yrke; det lärdes och utöfvades skråmässigt
som ett handtverk. För öfrigt hade den att utstå konkurrens från barberarnes sida.
Bättre ordnadt var apoteksväsendet. I alla civiliserade land måste apotekarne,
innan de fingo utöfva sitt yrke, inför en kommission af läkare ådagalägga sina
insikter samt genomgå en praktisk lärotid af viss längd.
Läkare i egentlig mening voro jämförelsevis sällsynta. I Paris funnos blott 250
på en befolkning af en million. De åtnjöto ett stort anseende, uppträdde mycket
gravitetiskt och under strängt iakttagande af sin värdighet samt inskränkte sin
verksamhet till att undersöka de sjuke och skrifva recept; hvarje kirurgiskt ingrepp
un-derläto de. De åtnjöto skattefrihet och erhöllo stora honorar. Å andra sidan blefvo de
på grund af sitt pedanteri och sin själföfverskattning liksom sin till ytterlighet drifna
syste-matiseringslust föremål för gyckel, och lustspelsförfattarne gingo särskildt illa åt dem.
Badorter voro allmänt besökta, i Tyskland framför allt Pyrmont och Karlsbad,
i Italien Lucca, Anordningarne for bad och för brunnsdrickning voro emellertid
mycket enkla, bostäderna likaså; många sjuka måste med sin omgifning kampera i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
