Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
Då Ripperda i december 1725 återvändt till Madrid, blef han allrådande minister.
Han hoppades, att Spanien i förening med Österrike skulle kunna bjuda alla
svårigheter spetsen. Men Österrike var icke rustadt, och öfverallt motverkades han af
engelskt guld. För att å sin sida erhålla medel till sitt förfogande vidtog Ripperda
åtskilliga genomgripande åtgärder med afseende på landets styrelse, men han
uppväckte härigenom allmän ovilja, marken började svikta under hans fötter, och han
blef afskedad den 14 maj 1726. Hans efterföljare fortsatte i strängaste anslutning
till Österrike hans politik. I Frankrike störtades vid denna tid hertigen af
Bourbon-Condé och ersattes af biskop — sedermera kardinal — Fleury, och härigenom såg
det ett ögonblick ut, som om en omkastning skulle kunna inträffa med afseende
på Frankrikes politik. Spanien började krig mot England, Gibraltar belägrades, men
snart fann man sig bedragen i sina förväntningar, och Spanien förblef alldeles
isoleradt. Kejsarinnan Katarina I i Ryssland dog, och kejsar Karl VI slöt 31 maj
1727 i Paris fredspreliminärer, som läto förutse en fullkomlig seger för den
hannoverska alliansen. Lemnadt i sticket af Österrike, slöt Spanien efter långt dröjsmål
den 9 november 1729 med England och Frankrike separatfreden i Sevilla, som
betecknade en ny seger för den förhatliga östaten. Detta fördrag biträddes af
geiieral-staterna, och ändtligen kommo också — den 16 mars 1731 — kejsaren, England
och Holland till en uppgörelse. I detta andra fördrag i Wien medgaf kejsaren
Ostendekompaniets upphäfvande och tillät spanska trupper att enligt Sevillaförciraget
besätta Parma, Piacenza och Toskana, hvaremot sjömakterna lemnade sin garanti af
pragmatiska sanktionen. j
Den pragmatiska sanktionen bildade hörnstenen i hela den habsburgska politiken.
Sedan ar 1711 satt Karl VI på Österrikes tron. Denne furste saknade icke goda
egenskaper. Han var en allvarlig, godmodig man, en grundlig myntkännare och
mycket musikalisk. Men någon högre begåfning hade han icke; han saknade klar
politisk uppfattning, saknade förmåga att fatta ett snabbt, fast beslut och att handla
följdriktigt. Början af hans regering tedde sig, tack vare prins Eugens verksatnhet,
glänsande. Sedan 1714 förde Turkiet krig mot Venedig, och från 1716 deltog
Österrike däri. Turkarne eröfrade Morea, och snart var Korfu allt hvad veneziaherna
hade kvar i Östern, men i Ungern tillfogade prins Eugen de otrogne stora förluster.
Redan 1716 besegrades de af honom vid Peterwardein; därpå gick prinsen oförmodadt
öfver Donau och började belägra det starka Belgrad. Men den turkiske storvisiren
närmade sig för att undsätta staden och kringrände österrikarne i en vid omkrets.
Plötsligt stormade Eugen fiendens viktigaste skansar, skingrade turkarne, tvang Belgrad
till kapitulation och trängde djupt in i Serbien. Hans tankar gingo nu långt — han
tänkte på möjligheten af hela Balkanhalfön återvinnande åt kristenheten — men då följde
Alberonis anfall på Italien. I Wien fruktade man nu för Österrikes ställning i Italien,
och sa kom freden i Pozarevac (Passarowitz) till stånd 1718. Österrike erhöll Banatet, en
del af Serbien med Belgrad samt dessutom lilla Valakiet. Kejsaren slöt sig därpå till
kvadruppelalliansen, och när Spanien motsträfvigt måst foga sig i dess villkor, stod
kejsaren på höjden af framgång. Men härskaren öfver det vidsträckta riket, som
sträckte sig från Belgien och Sicilien långt bort till Karpaternas berg, saknade en
arfvinge. Hvad han framför allt sträfvade efter under hela sin regering var att ställa
sa till, att hela den österrikiska landkomplexen efter hans död skulle förblifva odelad.
För detta ändamål utfärdade han den 19 april 1713 den s. k. pragmatiska
sanktionen. Denna var en tronföljdslag, som bestämde, att alla österrikiska husets arfland
alltid skulle förblifva odelade. Vid kejsarens död skulle de enligt förstfödslorätt gå
i arf till hans äkta lifsarfvingar, i första rummet till söner, i fall han efterlemnade
sådana, hvarom icke till hans döttrar. Efterlemnade kejsaren inga barn, tillhörde
arfsrätten kejsar Josefs döttrar och deras äkta afkomlingar. Men genom denna lag
blefvo den äldre brodern Josefs döttrar ställda tillbaka för den yngre brodern Karls,
och detta kunde vålla svårigheter; han hade därför funderat ut, att det var rådligast
att hafva bref och sigill på att lagen erhållit folkrättsligt erkännande. Han störtade
sig emellertid därigenom i oöfverskådliga svårigheter och sorger, förlamade hela sin
politik och gjorde den oklar och opålitlig. Då han dog, lågo hela trafvar af fördrag
hopade i arkiven, men utan värde voro de. Icke pergamenten var det, som räddade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
