Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
sina sändebud att de »skulle på allt sätt bemöda sig om att komma i paritet med
kungliga ministrar.» Man hade också gjort allt for att nå detta mål men aldrig
kommit därhän: »de kur-brandenburgska ministrarne måste ständigt hafva den chagrin,
att republiken Venedig och Nederlanden samt italienska furstar icke blott icke
vilja vika för dem utan ock i flere stycken vilja taga försteget framför dem.»
Dessa ord äro hemtade ur ett betänkande »angående förvärfvet af den kungliga
dignitet» af ar 1704. Författaren var en af de tre förtrogne, som kurfursten i
november 1699 tagit till råds, när det gällde det afgörande beslutet. Det var Henrik
Rii-diger von ligen, hvilken hade blifvit först färdig med sitt utlåtande den 25 november
1699. Den andre var Ferdinand Kristian Bartholdi, det unga hofkammarrättsrådet,
som Fredrik hade skickat som sändebud till Wien och som där med utomordentlig
skicklighet undangjort förarbetet. Hans uttalande bär datum: Friedrichswerder den
26 november 1699. Den tredje var den gamle ministern Paul von Fuchs. I randen
på dennes betänkande har kurfursten nedskrifvit 28 uttalanden, hvilka innehålla ett
fullständigt samtal, som kurfursten för med sig själf angående sin »stora dessein».
Af kurfurstens första ord förstår man, att hans minister von Fuchs trots
äfventyret att falla i onåd från första början uttalat sig mot att vidare fullfölja
kröningsplanen. Men kurfursten stod fast vid sin mening och afböjde också sin
ministers försök att rikta hans uppmärksamhet på Polen och England. I själfva
verket hade kurfursten med mycket större omtänksamhet, an Fuchs trodde, ordnat
villkoren för sin framgång. Uttryckligen trodde sig ministern böra varna honom för
det beroende af kejsaren, hvari han skulle komma, om han af honom läte utnämna
sig till konung; bättre vore, om han af sina undersåtar valdes till konung och sedan
af kejsaren erkändes som sådan. Därpå hade också kurfursten tänkt men för att
förebygga hvad ministern befarade träffat mått och steg, som ej fallit denne in: han
fäste sin »dignitet» ej vid sina riksland som kurfurste utan vid sitt hertigdöme
Preussen i egenskap af suverän hertig.
Afgörandet berodde helt och hållet på hofvet i Wien. Här inträffade nu i
början af ar 1700 helt oväntadt en händelse, hvarigenom den största svårigheten
undanröjdes. Den 18 januari 1700 hade Bartholdi återvändt till sin post i Wien och
hade redan vid sitt första samtal med ministern grefve Kaunitz fått den bestämda
uppfattningen, att nu som förr den förnämsta stötestenen för hela frågan låg i
kejsar Leopolds personliga motvilja mot att en kättersk kurfurste skulle erhålla kunglig
värdighet. Grefve Kaunitz vägrade att frambära förslaget om kurfurstens upphöjelse och
föreslog, att Bartholdi själf skulle få göra första attacken. I chifferdepescher den 24
januari och den 3 februari berättar Bartholdi för kurfursten härom med dessa ord:
»Det bästa vore, om Eders Kurf. Durchlaucht läte genom 161 (Bartholdi) framställa
för 110 (kejsaren) förslaget om upphöjelsen till konung.» Kurfursten läste depeschen
själf, men han var ej fullt säker i dechiffreringen och förväxlade därför siffran 161,
som betydde Bartholdi, med siffran 160, som betydde »Pater Wolf», och skref
ögonblickligen till patern, hvilken i kurfurstens anmodan hörde en stämma från höjden.
Denne man var ej, ehuru sa ofta sagts, kejsarens biktfader, men han egde kejsarens
förtroende i högre grad an någon minister, han var kejsarens följeslagare på resor,
hans orakel i alla både världsliga och andliga angelägenheter, den enda människa,
som hade kejsarens öra, sa ofta han ville. Han väntade, att det stora spanska
arfvet skulle tillfalla kejsarhuset, men han var öfvertygad om att detta för att kunna
trygga besittningen däraf behöfde huset Brandenburgs hjälp i vapen och penningar.
Olikheten i tro ansåg han ej vara något oöfvervinneligt hinder för endräkt mellan de
båda hofven, ty han planerade ett giftermål mellan den blifvande konungen af
Preussen och en ärkehertiginna, som skulle omvända sin gemål till den allena
saliggörande kyrkan. Genom pater Wolfs förmedling erhöll Bartholdi den 10 maj en första
konferens med grefve Kaunitz och Harrach, och den 16 juni följde en ny. Mera an
genom dessa konferenser påskyndades saken genom vissheten om att Frankrike och
bägge sjömakterna den 25 mars afslutat ett fördrag om en delning af det spanska
arfvet och den 4 juli inbjudit kurfursten af Brandenburg att biträda detsamma.
Äfven kejsaren uppfordrades att inom den 18 augusti biträda det, och ett beslut att
vägra detta var nu liktydigt med att vinna kurfursten af Brandenburg på sin sida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
