- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
282

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

282 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
sömn, då Minerva med fackla i hand vid din sida uppenbarade sig for mig for att
visa mig vägen till odödlighet. Fjärran från vinkade mig ryktets tempel, där alla
sanna hjältars historia ar upptecknad, där sanningen, himmelens kyska dotter, och
hennes syster rättfärdigheten intaga hedersplatserna. Församlade äro där alla
människor af lika själsadel: Aristides och Sokrates, Titus, Augustus, Trajanus, Antoninus,
Julianus, Virgilius, Homerus, Horatius, Ovidius, Lucianus. »Tag exempel af deras
vandel», sade gudinnan till mig, och denna sporre göre dig till en Apollons präst,
som arbetar utan rast. Mentor skall leda dig på himmelska vägar, skall lära dig
plocka rosor utan törnen, skall öfverallt visa dig de jämnaste stigarne, och Febus
skall låna dig sina fålar, studierna skola blifva din ungdoms lust, din vintriga ålders
tröst, din lefnads lycka.» Man ser, hvad det ar, som den geniale lärjungen ej glömt,
att läraren skänkt honom. Med de franska öfversättningar af alla klassiska
författare, som han stuckit till honom, hade han låtit honom börja ett nytt lif; midt i
en värld af strid hade han öppnat för honom en värld af ideer, och här hade
kronprinsen med sin skalde- och tänkarsjäl, sin konstnärs- och filosofnatur tagit eld
och funnit ett nytt hem, då den första kärleken till vetenskapen vaknade hos honom
med all sin hemlighetsfulla bäfvan.
Men hos sextonåringen hade också sinnligheten väckts till lif. Vid hofvet i
Dresden uppehöll han sig från den 15 januari till den 12 februari 1728, och i denna
offentliga skola för last och förförelse förlorade han sin ungdoms oskuld, han blef
utsväfvande, liderlig, grundligt liderlig. Hans egen systers vittnesbörd visar det,
och här ar ej möjligt att underkänna det. Och nu, när sonens felsteg redan voro af
vida allvarsammare natur, an fadern visste, fick tvedräkten dem emellan prägeln
af en tragisk förveckling.
Framför oss ligga två bref, växlade dem emellan i jaktslottet Wusterhausen i
september 1728. Far och son dvaldes under samma tak, blott golftiljorna skilja
den öfre våningen, där fadren bor, från den undre, där sonen vistas. Men de talas
ej vid, de skrifva till hvarandra. Sonen skrifver den 11 september till sin »käre
pappa», att han icke kan förmå sig att besöka honom, emedan han fruktar att få
ett »sämre mottagande» an vanligt, och därför beder han honom skriftligen att »vara
nådig» mot honom. Han försäkrar, att »efter långvarigt eftersinnande» hans
samvete ej kan förebrå honom det minsta; hade han åter mot sitt vetande eller sin vilja
gjort något, som förtörnat hans »käre pappa», sa beder han honom »underdånigast»,
om förlåtelse och hoppas, att denne skall låta det »grufliga hat» fara, som sonen
tydligt varsnat i hela hans handlingssätt. Därpå svarar konungen i ett odaterad!
bref, hvari han utöser förebråelse på förebråelse på detta sätt: »Egensinniga, elaka
hufvud, som han ar, han älskar ej sin fader; ty om man nu gör allt, besynnerligen
om man älskar sin fader, sa gör man hvad denne vill hafva, intet när han står
där bredvid, utan när han intet allt ser. Till det andra vet han väl, att jag intet kan
lida en effeminerad karl, som inga mänskliga inklinationer har, som ar en stackare,
ej kan rida, ej heller skjuta och därtill ar malpropre i anseende till sin kropp,
friserar sitt hår som en narr och ej klipper det, och hafver for allt detta blifvit
tusende gånger reprimanderad men allt förgäfves och ingen bättring i någon måtto
finnes. Till det andra ar högfärdig, rätt bondestolt, med ingen människa talar annat
an med somliga, icke ar populär och affabel och med ansiktet gör grimaser, som
om han en narr vore, och i intet gör min vilja, om ej med force tillhållen, intet af
kärlek; och han därtill ej har annan lust an att följa sitt eget hufvud och eljest
annat, som intet ar till nytta. Detta ar svaret. Fr. W.». Erinrar man sig en dylik
brefväxling, sa öfverraskas man ej att från samma september och samma
Wusterhausen möta ett annat ännu otryckt bref, som kronprinsen skrifvit till en
ungdomsvän och hvari skymtar en första plan till flykt, som dock strandade. Det heter däri,
att konungen ar vid dåligt lynne och ej tillfreds med någon, ej ens med sig själf.
För ett utländskt hof, som sökte efter ett tillfälle att fiska i grumligt vatten, var
läget sa lockande som möjligt. Det var det britiska, som begagnade sig af tillfället
för att sätta i gång ett diplomatiskt fälttåg, som hör till det mest sällsamma i
historien. Den, som fick i uppdrag att utföra det, var sir Charles Hotham. För att
belysa förhållandet begagna vi oss till en början af uppgifter af kronprinsens äldre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/5/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free