- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
285

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KRONPRINS FREDRIK.

285

till England. I Ludwigsburg, residenset i Wurttemberg, skaffade han sig en röd resrock.
I Steinfurt -vid Sinsheim blef han Öfverraskad, när han midt emot en lada, hvari hans
fader sof, ville stiga till häst. Kort därpå förråddes planen för konungen af en page, von
Keith, en broder till löjtnant von Keith, som gjorde gemensam sak med Fredrik och sedan
försvann. Gripen af raseri, gaf konungen en officer, von Rochow, befallning, att prinsen
skulle på Rhen transporteras till Wesel. Här störtade han sig med dragen värja mot
»den fege, ärelöse desertören». Fredriks närmaste vän, löjtnant von Katte, blef
arresterad. Ännu hade drottningen och prinsessan Wilhelmina tid att undanskaffa
komprometterande bref. Först i Mittenwalde, sedan i Kiistrin fick kronprinsen göra
bekantskap med ett militäriskt rannsakningsfängelses fasor. Likt ett åskväder, som
rensar luften, slog katastrofen ned i det
preussiska konungahuset. Hvad konungen hade
för afsikter med sin son framgår af hvad
han gjorde och hvad han underlät. Ett
djupt, outplånligt intryck skulle Fredrik
erfara, han skulle se omedelbart öppnad
framför sig den afgrund, dit hans lättsinne,
ohörsamhet och halsstarrighet fört honom. Som
dolkstötar träffade honom generalauditörens
frågor in i själen, om han ännu kände sig
värdig att blifva landets herre, sedan han
brutit mot hederns bud, om han för att rädda
sitt lif, som han förverkat, ville afstå från
sina fäders krona. Det högsta, konungen
ville, var att göra honom arflös, utesluta
honom från tronföljden, om han ej bättrade
sig; men han tänkte icke att beröfva honom
lifvet. Nästan lika mycket som kronprinsen
led han själf. Äfven honom slog samvetet.
Hvad an sonen förbrutit, hade icke dock han
själf straffat honom därför med onaturlig
hårdhet? Och var allt, som han förebrått
kronprinsen, lika svårt, lika brottsligt, lika
oförlåtligt? Hade han ej sårat honom sa djupt
in i själen, att intet annat val återstod
honom an mellan själfmord och flykt? Hvad
skulle han själf hafva gjort, om han
behandlats på lika vanärande sätt? Sådana
måste de frågor hafva varit, som om natten jagade konungen från hans hviloläger,
sa att han som en missdådare, förföljd af hämndeandar, irrade genom slottets salar,
tills han som en hjälpsökande med höga verop nedsjönk vid sin gemåls bädd.

Den 6 november 1730 blef Fredriks förtrogne vän, löjtnant von Katte, i Kiistrin
förd till döden. Vid fönstret måste kronprinsen stå och se den olycklige dö.
»Förlåtelse, förlåtelse, jag beder dig tusen gånger därom!» ropade kronprinsen till den
dömde. »Ingen orsak, min prins!» ropade denne tillbaka. Därpå föll kronprinsen i
vanmakt, och då han återfick medvetandet, var allt förbi. Den 19 november aflade
han ångerfull den ed, som konungen fordrat som villkor for benådning, och när han
dagen därpå inträdde som auskultant vid krigs- och domänkammaren i Kiistrin, sa
började han den förskola, som gjorde honom till den störste bland konungar.

Kronprins Fredrik af Preussen hade under ett ar i Kustrin sysslat med
förvaltningsbestyr, då hans närmaste förman, kammardirektor Kille, tecknade hans bild på
följande sätt: »Denne prins håller oändligt på att han ar ett snille, och han ar det
verkligen. Han blir förtjust, om man prisar honom för det, och på det sättet skall
man vinna hans vänskap säkrare an genom något annat medel, vore det sa en
rekryt på 31/* alnar. Han håller desslikes mycket på utsökt höflighet, till och med
mot människor, som äro ingenting emot honom. Han ar ädel och välvillig, och
snarare skulle han taga miste genom malplacerad välvilja an genom dess motsats.

Löjtnant Hans Herman von Katte.
Malning tillhörig baron zu Putlitz.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/5/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free