Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
sin plikt likmätigt från hvarje ingripande i den redan afgjorda saken, kronprinsen
slog själfmordstankarne ur hågen, den 10 mars egde förlofningen rum och den 12
juni 1733 förmälningen. Efter mer an treårigt äktenskap skref kronprinsen om sin
gemål: »Jag har aldrig varit förälskad i henne. Men jag skulle vara den sämste
bland människor, om jag ej uppriktigt bemödade mig att värdera henne, ty hon ar
mycket mild till sin natur, foglig i högsta grad och sa tillmötesgående, att hon för
att göra mig en glädje gör allt hvad hon i mina ögon kan läsa, att jag önskar.»
Någonting bländande, eröfrande hade hon visserligen icke, vare sig i utseende eller
sätt. Att vara den första inom ett hof och som en världsdam med finhet och
värdighet gifva tonen där, det var icke hennes sak; men att med rikedomen af sina
husliga dygder skapa och främja huslig lycka, därefter skulle hon ej förgäfves hafva sträfvat,
om ej en moders fröjder med all den välsignelse, som följer hennes plikter, blifvit
henne förvägrade — och detta blef ödesdigert för henne och för hennes store make.
Om den olycka, själens ensamhet, som hans barnlöshet en gång skulle döma
honom till, hade han ingen aning, då han den 16 augusti 1736 bosatte sig på slottet
Rheinsberg. Här fick han efter ungdomsårfens stormar hvila ut i en idyllisk natur,
omgifven af ett älskvärdt och snillrikt umgänge, sysselsatt med musik och poesi,
med politiska och filosofiska studier.
Den 15 augusti hade kronprinsen blifvit färdig med sin flyttning till Rheinsberg;
åtta dagar förut, den 8 augusti, hade Fredrik skrifvit sitt första bref till Voltaire,
och med dennes svar af den 26 augusti blef Rheinsberg invigdt till ett sånggudinnornas
hem. Voltaire hade den första stora vändpunkten i sitt lif bakom sig; som
Frankrikes mest fruktade satirdiktare hade han i början af maj 1726 gått i landsflykt till
England, och riktad med hela den skatt af upplysningsarbete, som utförts af Englands
främsta andar, Francis Bacon af Verulam, John Locke, Isaac Newton, hade han
återvändt i mars 1729.
Den snillrikaste af tyska furstar egnade sin hyllning åt upplysningsmannen, filosofen
Voltaire. Fredrik värderade skalden Voltaire, men filosofen beundrade, ärade, älskade
han, och sa uppfattade också denne den utmärkelse, som han blef föremål för.
Hvad Voltaire egde af själsadel skulle han ådagalägga i strid mot vantro och
ofördragsamhet, som försvarare af dem, som voro förföljda eller förtryckta på grund af
sin tro. I denna strid var Voltaire alltid, hvad han eljest i regel icke var, högsinnad
och ridderlig, oegennyttig och osjälfvisk, en Bayard utan fruktan och tadel. Den,
som redan ar 1736, då Voltaire ännu stod vid början af denna del af sin lefnadsbana,
upptäckte detta drag hos honom, den hade tagit reda på det bästa i hans personlighet,
sett honom djupast in i hjärtat, och detta var hvad Voltaire läste ut ur kronprinsens
bref, och det grep honom djupast i hans själ. Han svarade den 26 augusti: »Min
egen-kärlek har Ni smickrat, men den kärlek till mänskligheten, som jag bär i mitt hjärta
och som — det vågar jag saga — utgör mitt väsen, har beredt mig en långt renare glädje,
då jag såg, att det fanns i världen en furste, som tänker som en man, en furstlig filosof,
som skall göra människorna lyckliga.» Han tänker sig visserligen kronprinsen som
framtidens fredsfurste; ännu i april 1740 drömmer han om honom, att han nog
vore beredd att draga värjan för Julien och Berg, men också besluten att sticka den
tillbaka i skidan för att främja mänsklighetens väl och alla de sköna konsters
blomstring, som skola sira hans och sånggudinnornas hem till ära för en furste, som »ar
född att regera och att behaga.»
Voltaire anar ingenting af den ärelystnad, som kronprinsen för tillfället sökte
bekämpa i den innerliga förvissning, att äfven hans timme skulle komma. »Gud
vet», skref Fredrik den 9 november 1737, »att jag önskar, att konungen skall få
lefva länge, men om under hans lifstid det rhenska arfvet ej blir ledigt, sa skall
man få se, att jag ej skall utsätta mig för den förebråelsen, att jag skulle vara hågad
att uppoffra mina intressen för andra makters. Snarare fruktar jag, att man skall
kunna förebrå mig för mycken djärfhet och häftighet. Det tyckes, som om himmelen
beskärt konungen att kunna träffa alla de förberedelser, som vishet och klokhet bjuda,
innan man börjar ett krig. Hvem vet, om icke försynen förbehåller åt mig att med
ara draga nytta af dessa förberedelser och begagna dem för att sätta i verket de
planer, for hvilka konungens förutseende bestämt dem?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
