Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
Men konung Fredrik upphörde icke att tillråda, att man skulle marschera på Wien
för att rikta stöten mot fiendens hjärta och med en gång framtvinga ett afgörande.
»Men då jag icke», skrifver Karl Albert, »förfogade öfver artilleri, tyckte jag det vara
fullkomligt ändamålslöst att tåga mot Wien, där intet kunde uträttas annat an genom
en regelbunden belägring. Men hvarför skulle man marschera dit blott för att tåga
tillbaka igen? Trots dessa goda skal gaf jag efter för konungens af Preussen ifriga
föreställningar endast för att vara honom till behag och för att ej gå miste om
hans vänskap. Jag vände mig alltså mot Wien i strid mot min egen öfvertygelse
och i strid mot den förut uppgjorda planen att gå mot Prag.> Men detta var ej i
Belle-Isles smak; han yrkade på Böhmens eröfring först — detta vore den lättaste
och nödvändigaste uppgiften. Mer behöfdes ej, för att Karl Albert skulle börja vackla,
och en skickligt spunnen intrig förmådde honom att fullständigt kasta om.
Änkekejsarinnan (Josef) lät nämligen liksom varnande sin dotter, Karl Alberts gemål, veta,
att ett fredsslut mellan Österrike och Preussen icke kunde betviflas; andra bref från
Wien bekräftade åtminstone sa mycket, att underhandlingar voro i gång, och i själfva
verket hade Fredrik kort förut på slottet Klein-Schnellendorf inlåtit sig på hemliga
förhandlingar. Slutligen sammankallade kurfursten ett krigsråd, och där voro alla eniga om
att man ej finge begå ett våghalsigt företag, att det vore dårskap att öfvergå floden och
under hela marschen prisgifva sin flank åt Neipperg, och att det ännu icke var klart,
hvilken väg man borde slå in på. »Man slog in på vägen till Prag, och Wien var räddadt.»
Under Prags murar sammanträffade med bayrarne och fransmännen 21,000
sach-sare under general Rutowsky; i ett krigsråd, som på den sistnämndes anmodan hölls,
beslöts den 24 november att ofördröjligen skrida till stormning. Denna företogs
natten mellan den 25 och 26 november från fyra sidor, och i morgongryningen befann
sig staden i de anfallandes händer. Kurfurst Karl Albert betraktade sig som landets
herre och antog den 7 december titeln konung af Böhmen; den 19 december egde
under jubel och ståt hyllningsfesten rum, vid hvilken 400 medlemmar af
riksständerna voro närvarande. Den 24 januari 1742 blef sa i Bartolomeikyrkan i
Frankfurt konungen af Böhmen enhälligt vald till tysk kejsare, men samma dag föllo Linz
och Passau åter i österrikarnes händer. Den 12 februari blef den nyvalde krönt,
och den 14 höll den österrikiske partigängaren Menzel sitt intåg i Munchen, sedan
hundratals bayerska byar och gårdar gått upp i lågor. Den bayerska
kejsardröm-men slutade med ett fruktansvärdt uppvaknande, då Österrikes militära krafter åter
väcktes till lif och i den nykrönte kejsarens arfland kräfde sitt första, värnlösa offer.
Med 16,000 man hade fältmarskalken grefve Khevenhuller rensat landet från
fransmän och bayrare. För att skaffa kejsaren luft, som »sjuk, utan land, utan penningar
liknade sig vid Job, smärtornas man», grep Fredrik af Preussen åter till vapen,
sedan det hemliga aftalet i Klein-Schnellendorf från österrikisk sida blifvit yppadt, slog
österrikarne under prins Karl af Lothringen den 17 maj 1742 mellan Chotusitz och
Czaslau i en drabbning, i hvilken det preussiska rytteriet tog dagens pris, och
slutade det första schlesiska kriget genom preliminärerna i Breslau den 11 juni,
hvarigenom Maria Teresia afträdde »nedre och öfre Schlesien utom Teschen, Troppau
och landet på andra sidan Oppa och bergkammen samt dessutom grefskapet Glatz.»
Efter detta fredsslut var arfföljdskrigets fortsättande meningslöst. Likväl fortgick
det. Hvarför? Emedan Maria Teresia ej ville freden och emedan konung Georg II
af England och hans nye minister Carteret ställt till hennes förfogande riklig hjälp
i penningar och trupper. Maria Teresia sökte vinna ersättning för Schlesien och var
besluten att vinna den i Bayern: Bayern skulle hållas skadeslöst på Frankrikes
bekostnad och erhålla i ersättning Elsass, Lothringen och Burgund. I Italien åter, där
hennes och Karl Emanuel III:s af Sardinien trupper kämpat med afgjord lycka mot
spanjorerna, ville hon återeröfra Neapel och Sicilien och lemna Sicilien till huset
Savoyen som lön. När året 1742 gick till ända, började de krigförande makterna
den ena efter den andra öfvergifva stridsplatsen. Under marskalkarne Broglie och
Belle-Isle drogo fransmännen i oktober och december ur Böhmen, och de räddade
härvid af sin krigsära sa mycket sig göra lät. Den 90-årige kardinal Fleury
upplefde denna bedröfliga utgång på sitt böhmiska äfventyr; den 23 januari 1743 gick
han ur tiden. Broglies och Belle-Isles fransmän följdes af hertigen af Noailles’, se-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
