Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
satt, var han icke lycklig; hvad han anför håller icke streck, och det afgörande
skälet har undgått honom. Hvarken Frankrike eller England hafva velat Preussens
förvärf af Schlesien. Själfva faktum — Schlesiens eröfring — hafva bägge ganska
ogärna fogat sig i, men sedan det en gång egt rum och sedan eröfringen under två
blodiga krig orubbligt bevarats, ansågo de, att för den europeiska fredens skull det
nya läget borde respekteras, och behandlade hvarje försök att rubba det som ett
allmänfarligt ofog. Alltnog — Kaunitz ar af den mening, att England och Frankrike
. hafva ett mycket stort intresse af att Preussen stannar i besittning af Schlesien; faktum
måste beklagas, men det ändras ej därigenom, och hvad följer däraf? »Hvilket annat
förnuftigt medel återstår under sådana omständigheter for att trygga vår egen
säkerhet an att definitivt och helt och hållet glömma förlusten af Schlesien, betaga
konungen af Preussen alla bekymmer för den saken och på den vägen en gång draga
honom öfver till sjömakternas förbund med Österrike?» En fullständig försoning
ar också ett preussiskt intresse. Hvad ligger framför allt konungen af Preussen om
hjärtat? Tryggandet af hans schlesiska eröfring. Men hur kan han fullständigare
ernå den an genom Österrike? Om kejsarinnan åter erkänner, att hon icke tänker
på Schlesien, om hon låter sina bundsförvanter ånyo garantera Preussens besittning
däraf och för öfrigt i samförstånd med England omfattar ett politiskt system, som
ar motsatt Frankrikes, sa finner Preussen däri sin fullkomliga säkerhet, kan utan
hinder tänka på nya eröfringar och kan lösgöra sig från det tryckande beroendet af
Frankrike. Af denna makt har det dock att förr eller senare frukta vedergällning
därför, att det under senaste kriget icke mindre an tre gånger lemnat den i sticket.
För visso har konung Fredrik sin egen klokhet och andras blindhet att tacka för
att England och Frankrike hittills samtidigt arbetat för honom. »Men den, som
har sa mycket förstånd som han, litar ej i längden på dylika konstgrepp och söker
att tillgripa solidare mått och steg, sa snart det rätta tillfället därtill erbjuder sig.»
Som ett berg har betänkandet tyngt på grefve Kaunitz’ själ: den 3 maj ar den
depesch daterad, med hvilken han öfversänder det till kejsarinnan, men depeschens
koncept ar dateradt den 12 april. Kejsarinnans svar känna vi icke, men med
säkerhet kunna vi antaga; att det måste varit afvisande. När Kaunitz i »april 1753
öfvertog ledningen af statskansliet i Wien, grumlade ej vidare några tankar i motsatt
riktning hans beslut att få ett världskrig att flamma upp, mot hvilket de båda första
schlesiska krigen blott voro en barnlek.
Under den ändlösa strid, hvari de bägge sjömakterna England och Frankrike
lågo om gränserna mellan Nya Frankrike och Nya England i Nordamerika, kom det
den 8 juni 1755 vid New Foundland till ett öppet fredsbrott, då en engelsk eskader
angrep en fransk. Öfverfallet kostade fransmännen två fartyg. Någon
krigsförklaring följde icke, men den engelska flottan började en jakt på franska handelsfartyg,
och snart voro 300 sådana med varor till 30 millioners värde och med 6,000 mans
besättning uppbringade och införda till engelska hamnar. Det var ett våldsamt öfvergrepp
af sa oerhörd art, att till och med en engelsk historieskrifvare icke kan underlåta
att erkänna, att fransmännen hade »en viss rätt» att klaga öfver det engelska
sjö-röfvarfolkets puniska trolöshet. Harmfulla klagomål uteblefvo icke: den franske
ministern Rouillé fordrade frigifvande af alla fartyg, som folkrätts vid rigt röfvats, och
tillade, att en vägran skulle betraktas som en krigsförklaring. Hvarken parlamentet
eller kabinettet i S:t James gaf ett tillfredsställande svar, och sin vana likmätigt
återlemnade England ej fartygen, och sa var kriget i gång — närmast till sjöss. Men
detta betydde ej ett krig på fastlandet. Grefve Kaunitz var fullt medveten om att
Frankrike alldeles ej ville något krig till lands utan ville ensamt utkämpa sin strid
mot England, och att England var i samma läge, enär det eljest måste göra något
för Nederlanden. Hvad åter Preussen angår, tog han för gifvet, att det ännu
mindre önskade krig utan, i fullkomlig strid mot sin vana, skulle »sitta stilla». Men
hvarför skulle det då ovillkorligen blifva krig, om just de tre makterna Frankrike,
England och Preussen icke ville det och undveko allt, som kunde framkalla det? På
denna fråga svarade grefve Kaunitz i ett anförande, som han uppläste vid
statskonferensens sammanträde den 21 augusti 1755. Dess första satser lyda sa:
»Klart ar, att Preussen måste kastas öfver ända, om det ärkehertigliga huset skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
