Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
första tanke efter mottagandet af jobsposten om de engelska krigsskeppens angrepp
på den franska handelsflottan tog sig uttryck i de ord, som ministern Rouillé
riktade till det preussiska sändebudet baron zu Inn- und Knyphausen: »Skrif, min
herre, till konungen af Preussen och anmoda honom att bistå oss vid ett angrepp
mot Hannover; där finnes åtskilligt att plundra: konungens af England skattkammare
ar väl försedd; konungen behöfver blott taga för sig — där kan göras ett godt kap.»
Konung Fredrik svarade, att en dylik anmodan gör man åt smyghandlare; om herr
Rouillé ville ingå i ytterligare förhandlingar, borde han först närmare se efter, hvad
det ar för folk han skulle förhandla med. Just den affär, som Rouillé alltför rakt
på sak föreslagit, förstod konungen af Preussen lika höfligt som bestämdt att afböja,
och då hertigen af Nivernais gjorde sig till språkrör för den snillrika tanken att
erbjuda konung Fredrik suveräniteten öfver ön Tabago, sa tillbakavisade denne anbud
och gåfva och bad hertigen af Nivernais kasta sitt öga på någon, som bättre
passade att spela »ståthållare på ön Barataria» (Sancho Panza i Don Quijote). Han
afböjde en förnyelse af alliansen af den 5 juni 1741 och på samma gång det
världskrig, som ädelmodigt erbjöds honom. För att emellertid mot Frankrike gå till väga
med den största öppenhet och för att visa detta land, hur oskyldiga de nya
förpliktelser voro, som han åtagit sig gentemot England, lät han utan tvekan hertigen af
Nivernais se originalet till fördraget, hvilket just nu anländt från London. Hans
taktik gentemot hertigen af Nivernais bestod öfver hufvud taget i öppet spel. Då
han den 14 januari mottog denne, talade han genast om, att han stod i brefväxling
med de engelska ministrarne, och erinrade om att han underrättat kabinettet i
Versailles därom; den innehölle för öfrigt ingenting, som han ej kunde öppet visa och
göra bekant. Den 17 januari hade hertigen sin andra audiens; den 27 kallades han
till konungen för att af dennes egen mun få veta, att konventionen redan den 16
undertecknats. Mot slutet af februari vistades hertigen på konungens inbjudning tre
dagar på slottet i Potsdam, och sedan han återvändt till Berlin, rapporterade han
den 27 februari 1756 till Rouillé: »Konungen af Preussen känner sig mycket tryckt:
han tror, att hans samvetsgrannhet ar föremål för tvifvel från vår sida. Denne furste
har på sin ära och sitt kungliga ord gifvit mig de högtidligaste försäkringar, att
konventionen ej innehåller en stafvelse mer an den afskrift, som han lemnat mig.»
Fördraget i Westminster har erhållit dåligt rykte tack vare de syften, hvartill det
missbrukats. Till dessa gaf det en förevändning icke på grund af sitt
fullkomligt oskyldiga innehåll, utan endast och allenast därför, att det hemlighölls för hofvet
i Versailles, ända tills det blifvit afslutadt. Konungen af Frankrike åter, som från
första början bakom sina ministrars rygg i samförstånd med markisinnan de
Pom-padour var beredd att på det närmaste sluta sig till Österrike, förklarade sig redan
den 19 februari 1756 hågad att med det österrikiska hofvet gå vidare i förhandlingar
om ett hemligt fördrag på den grundval, som detta hof föreslagit. Redan den 16
februari antyddes för hertigen af Nivernais, att hans beskickning var till ända och
att han under en lämplig förevändning borde lemna Berlin.
Kejsarinnan Elisabeth af Ryssland hade efter flere månaders dröjsmål undertecknat
ett subsidiefördrag med England; kanslern Bestuzjev hade genom hot att eljest afgå
rent af tvungit henne därtill. Och redan två dagar efteråt hade det engelska
sändebudet meddelat henne, att England, hennes »ende vän», som Bestuzjev nämnde det,
bakom hennes rygg förbundit sig med hennes dödsfiende Preussen. Hon var utom
sig. »Sa skymfligt», utropade hon, »skall jag ej låta behandla mig; man skall snart
se, hvem det ar, som här blifvit lurad.» Under ojämförligt gynnsamma
omständigheter lat Kaunitz den 13 mars 1756 till henne afgå meddelande om att hofvet i Wien
börjat underhandlingar med hofvet i Versailles i syfte att upplösa Frankrikes allians med
Preussen och åtminstone försäkra sig om dess medelbara hjälp att återeröfra
Schlesien. Det österrikiska sändebudet började genast söka få till stånd ett särskildt
anfallsförbund, och kejsarinnan lade i dagen en energi, som öfverraskade alla. Mer
an 100,000 man skulle sammandragas, de preussiska kuststäderna oroas af flottan
och fästningarne beskjutas. Man påstod, att oerhörda truppmassor voro i full
krigsberedskap. Blott ett ord af kejsarinnan Maria Teresia skulle vara nog, for att man
redan i augusti 1756 skulle bryta lös. Under tiden blef den l maj 1756 mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
