Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK DEN STORE OCH MARIA TERESIA. 309
Österrike och Frankrike ett neutralitets- och försvarsförbund i Versailles afslutadt.
Redan från början, i en skrifvelse af konungen, daterad samma l maj, betecknas
det som uppslaget till ett hemligt anfallsförbund mot Preussen, som snarast möjligt
skulle afslutas i öfverensstämmelse med septemberförslagen 1755. I de nya
underhandlingar, som började i juni, framställde Frankrike den motfordran, att om
Österrike återvunne Schlesien och Glatz, de österrikiska Nederlanden i deras helhet
skulle afträdas till Frankrike. Då Frankrikes hela traktan gick ut på Englands
tuktande, medan det alls ej hade intresse för Preussens stympning, sa höll Kaunitz det
för lämpligt att söka »proberstenen» för ärligheten af Frankrikes systemväxling just däri,
att det skulle ej blott skenbart utan på fullt allvar medverka till Preussens tillintetgörande.
Frankrike var ju en makt, som hittills sökt främja Preussens styrka för att
sålunda erhålla en oundgänglig motvikt mot huset Habsburg, och nu begärde Kaunitz
Frankrikes medverkan till ett förstörelsearbete, efter hvars fullbordande föga mer an
kurlandet Brandenburg skulle återstå af den preussiska monarkien. Härmed
sammanhängde, att Kaunitz envist ville tvinga Frankrike att öppet deltaga i kriget mot
Preussen och begärde icke mindre an 12 millioner gulden i årliga subsidier, medan
Österrike vägrade att afstå Nederlanden i deras helhet. Maria Teresia kräfde, att
om hon skulle afträda Nederlanden, skulle större delen, framför allt kustlandet,
tillfalla infanten Filip och endast några städer inne i landet, hvilka fordom varit
franska, införlifvas med Frankrike.
Det slutliga resultatet af dessa förhandlingar föreligger i de 25 preliminära
artiklar, hvarom man i slutet af 1756 enades och som ställts som inledning till det
hemliga fördraget i Versailles den l maj 1757. Den 13:de artikeln angifver den plan,
enligt hvilken den preussiska monarkien skulle styckas, sa snart den store Fredrik
blifvit krossad under jubel från de små, som sammansvurit sig till hans fall. Ställer
man vid sidan af denna artikel det fördrag, som den 22 januari 1757 (g. st.) alla
ryska lands kejsarinna i Petersburg afslöt med kejsarinnan-drottningen af Ungern och
Böhmen, sa har man för sig planen till ett hämnde- och förintelsekrig, där man ej
glömt något, som möjligen kunde tänkas inträffa och affattas i paragrafer.
Men Fredrik hade begagnat fredsåren på ett förträffligt sätt. Han skrifver därom
i sin historia om det sjuåriga kriget: »Den fred, som Europa njöt, tillät alla stater att
egna sin uppmärksamhet åt sina inre förhållanden. Konungen började med att
afskaffa de missbruk, som hade insmugit sig i statsförvaltningen. Genom nya inrättningar
arbetade han på att förbättra sina finanser. Han vinnlade sig om att höja
disciplinen inom arméen, förstärka sina fästningar och öka sin tillgång på alla slags vapen
och krigsförnödenheter, hvaraf ju behofvet under ett krig ar sa stort. Rättsskipningen,
som under föregående regering blifvit illa handhafd och blifvit ganska partisk,
förtjenade en synnerlig uppmärksamhet. Allmänheten hade vant sig vid att gäcka
lagarne. Advokaterna drefvo en ärelös trafik med tro och heder; den, som var rik,
vann, och den, som var fattig, förlorade. Dessa missbruk, som med hvar dag blefvo
alltmera olidliga, kräfde med nödvändighet en reform såväl i anseende till domares,
advokaters och sakförares personer som beträffande lagarne själfva, som måste göras
mera klara och befrias från vissa formaliteter, som utan att beröra sakens kärna
endast fördröjde afgörandet af en process. Konungen uppdrog detta arbete åt sin
storkansler Cocceji. Han var en man af obesticklig och rättfram karaktär, hvars
själsadel och rättskaffenhet voro värdiga den romerska republikens blomstringstid.
Han var lärd och upplyst och tycktes vara, som Tribonianus, född för lagstiftningen
och för människornas lycka. Denne utmärkte rättslärde tog med sådan eld och ifver
itu med denna svåra och delikata uppgift, att efter ett års flitigt arbete domstolarne
voro rensade från alla de personer, som ländt dem till vanheder, och innehades af
rättrådiga domare.» Redan på våren 1748 utkom den berömda
»kammarrättsordningen, uppgjord enligt en af H. M:t af Preussen själf föreskrifven plan, enligt hvilken
alla processer skulle och måste på ett ar föras till slut genom alla instanser, tillika
med projektet till en förordning om sportler och till en förmyndarkammare».
I den märkvärdiga boken föreskrefs för de preussiska domarne, »att de skulle åt
alla människor utan anseende till personen, små och stora, rika och fattiga, skipa
lika och opartisk rättvisa, sa som de tänka, att de skulle kunna svara därför inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
