Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J.
J)et sjuåriga kriget
1 C\ /T> / • G\
octiöess följder
<-/ J/
P. P. Choffard fec.
Ar 1734 utgaf Montesquieu sitt filosofisk-historiska arbete Considérations sur les
causes de la grandeur et de la décadence des romains. Sjuttonhundratalet, som med
god uppfattning läste denna glänsande studie öfver romarnes storhet men
framför allt öfver deras förfall med dess fina, innehållsrika antydningar, betecknar å sin
sida en stegring af den betydelse, som utöfvades af romanismens anda och väsen —
märkligt nog omedelbart innan man fick bevittna en tillbakagång och en våldsam
om-störtning af det bestående. Under långa århundraden hade det romanska elementet
i den politiska täflingskampen hållit sig uppe mot den öfvervikt, hvarmed andra då
och då hotat, det hade visat en sund kraft och ofta nog gjort framsteg, och på det
andliga området hade den romanska anden omedelbart eller medelbart behärskat
världen. Under 1700-talet lyfter den sig till en sista, vida kring synbar
kraftansträngning, som emellertid har den egendomliga verkan, att den förstörde icke blott hvad
denna anda själf skapat och som nu öfverlefvat sig själft utan ock romanismens
egen ställning som kulturarbetets främste bärare. Den andliga revolution, som
föregick den politiska och som ingenstädes genomfördes sa medvetet som i Frankrike,
lyfter upp på skölden frihetens och individualismens krafter och vill tack vare dem
begynna ett nytt tidehvarf i världshistorien. Men därmed kommer den ock att blifva en
banbrytare for germanismen, ty denna karakteriseras i allmänhet af en ordnad
samverkan af de enskilda krafterna. Vid båda tillfällena, som här berörts — vid
tidpunkten för de gamla romarnes liksom de moderna romanska folkens nedgång —
hafva germanerna tagit i besittning det arf, som genom förfallet blifvit ledigt.
Vid forntidens slut var det folkvandringsfolkens riken och det merovingiska, som
togo makten, nu var det engelsmän, tyskar och — längst borta vid synranden —
nordamerikaner. Vid ett öfvergående tillfälle sammanslötos det franska folkets krafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
