Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
af den snillrike egoisten, corsicanen Napoleon, men detta betydde for England —
den ojämförligt mest betydande germanska makten — ingenting värre an en
visserligen icke obetydlig fara och en skadegörelse för tillfället, för hvilken det redan
då och fullständigt efter segern tog riklig ersättning. För tyskarne åter betyder den
napoleonska tiden den slutliga utlösningen af det bästa i deras vasen; uppvaknandet
till handlingskraft, känsla för staten, medvetande om en gemensam nationalitet; den
innebar, att allt det nu blomstrade upp, hvartill fröet såddes af Fredrik den Store,
eller åtminstone under hans tidehvarf, hvilket — för att undvika den alltför trånga
benämningen upplysning — karakteriseras af folkens befrielse, individens emancipation.
Då den franska anden på 1700-talet nådde höjdpunkten af sin bana, sa skedde
detta på två områden. Ett var det intellektuellt-estetiska. Alltför länge har man
på vissa håll betraktat rokokon blott med löje eller ovilja. Och visserligen behöfver
man nå ett visst mått af finhet i bildning och komma något ifrån germansk
tung-roddhet för att kunna inse, att 1700-talet natt längre an någon annan tid i fråga om
graciös och raffinerad smak, mindre visserligen i rent konstnärligt afseende an i fråga
om ett spirituellt och behagfullt mänskligt lif i allmänhet. Men i hvarje fall var
dock denna kultur att likna vid en planta, som uppvuxit i en tryckande drifhuslufL
Den måste förtvina, när den utsattes för det slutande århundradets häftiga vindar
och brännande sol. Bevaradt och vidare utveckladt blef blott hvad som räddades
öfver till germanerna, bärarne af världens vidare utveckling. Man ser det i engelskt
måleri (Gainsborough och hans krets) och på mångfaldigt sätt i tysk filosofi och
skönlitteratur. Men hos germanerna har det blifvit något annat. Det ar icke nu
blott fråga om en kultur för de få. Den har fått sin dom; denna uttalas af Lessing
i hans Erziehung des Menschengeschlechts med de för historisk värdesättning
fundamentala orden, att »den bana, på hvilken släktet (människosläktet) skall nå sin
fullkomning, måste först hvarje enskild genomlöpa, den ene tidigare, den andre senare.»
Framåtskridandet på alla områden, bildningens, statslifvets, sammanlefnadens, skall
komma alla till godo och därjämte komma till stånd genom allas arbete, låt vara*
att detta sistnämnda genom hinder och dröjsmål af hvarjehanda art ej på länge
blir det bestämmande.
Något liknande gäller visserligen om hvad franska tänkare byggde upp på stats- och
samhällslifvets områden. De hafva här utfört ett förarbete, som underlättat segern för
adertonhundratalets stora idé, erkännandet af individens frihet. De som med största
vinsten skördat hvad Montesquieu, Voltaire och Rousseau sått, äro germanska folk —
tyskar och nordamerikaner. Och orsaken till denna sällsamma och viktiga företeelse
ligger däri, att de frön, som de franska skriftställarne sådde, icke hade franskt,
romanskt ursprung, utan — engelskt. Men för dem var Frankrikes jord den mest
främmande och fullkomligt oberedd. Den försummades fullständigt och för länge
af den godtyckliga, egennyttiga envåldsmakten, och missgreppet kunde ej godtgöras
därigenom, att den under revolutionen i raskt tempo göddes med blod. Den skörd,
som spirade ur de engelsk-franska statsrättsliga lärorna, en dugande och varaktig
utveckling till äkta medborgarsinne, har blifvit vida värdefullare för den intill denna
tid knappt befintliga tyska nationen an for fransmännen. Vägen har gått öfver
Fredrik den Store, Lessing, Kant, Schiller och friherre von Steins omgifning.
Det 18:de århundradet i Frankrike rönte sålunda i viss mån renässansens öde. Vid
bägge tidpunkterna gåfvo aristokrater på andens område ett stegradt uttryck åt
mycket mänskligt godt men ock åt mycket mänskligt ondt. De grepo sig också an med
att meddela en hänsynslös upplysning, en sådan, som knappt de själfva, an mindre
massan af deras landsmän kunde fördraga utan förvirring och skada. Bägge
kultur-riktningarne drabbas af själfförstörelse, men bägge verka, utan att hafva en aning
därom, till stärkandet af germanismen, grannen, som lär af dem och öfverflyglar dem.
Ty i den mån aristokratism och upplysning icke stå tillsamman med uppfostran och
utjämning, ställa de sig i motsats mot den romanska stammens historiska karaktär,
men gynna däremot frigörandet af kärnan i den germanska andens väsen och den
gryende individualismens kraftutveckling. Det var blott i England, som denna
ursprungliga germanska personlighetsande hittills gjort sig gällande och utvecklat sig. I
Tyskland hade den under århundraden varit bunden och, som det tycktes, kväfd: man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
