Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
Schlesien och Sachsen. Härigenom rättfärdigades förvisso äfven ur militärisk
synpunkt hans politiska förfarande med Sachsen 1756 sa fullständigt, att t. ex. den
franske ministern Bernis — ehuru hans fiende — privatim medgaf, att han ej kunde
tadla honom därför. Redan 1756 måste han afstå från utsikten att vinna raskt
afgörande framgångar i Böhmen. Han hade förlorat mycken tid: han hade måst taga
hänsyn till det engelska kabinettet/hvilket måste behandlas med mycken
försiktighet, och alltjämt äfven till Frankrike, och han hade ju gjort upprepade förfrågningar
i Wien; sedan hade en god tid förgått, medan sachsarne lågo i Pirna, då han
ej ville inlåta sig i blodig strid med en armé, som han ville förmå att gå öfver i
hans tjenst. När saken här var afgjord, måste konungen besluta sig för att gå i
vinterkvarter i Sachsen; han hade ej riktat de djärfva slag mot Österrike, som kunnat
göra intryck och utöfva ett hämmande inflytande på den redan aftalade koalitionen.
Då Fredrik 1757 inryckte i Böhmen, stodo de förbundne mot honom i vapen.
Större erkännande kunde den fientliga politiken ej skänka denne konung, an att den
under tiden ansträngt sig att ställa an flere bundsförvanter i fält mot honom, skulle
an därigenom det byte, som skulle vinnas genom Preussens tillintetgörelse, behöfva
delas i an flere delar. Kurfursten-konungen i Sachsen-Polen fick beredvilligt det
erkännande, att han vore oskyldig till att han ej »efterkommit sina förpliktelser», och
han blef tillförsäkrad framtida ersättning på Preussens bekostnad. I Sverige lät
det härskande partiet i rådet, »hattarne», som höll sig till Frankrike, draga sig med
i kriget genom de förbundnes lockelser och löften om preussiska områden. Konung
Adolf Fredrik af huset Holstein-Gottorp, gemål till Fredriks syster Lovisa Ulrika,
kunde ej hindra det. Den 21 mars 1757 biträdde Sverige förbunden mot Preussen.
Sveriges deltagande i det sjuåriga kriget hör till de sorgligaste bladen i detta
nordiska rikes en gång sa ärofulla historia. Den svenska arméen inskränkte sig till att
försiktigt framrycka och lika försiktigt retirera mellan Stralsund—Rugen och floden
Peene på gränsen mellan Preussen och Sverige och att vid lämpligt tillfälle genom
Mecklenburg företaga någon resultatlös inmarsch i de nordliga delarne af
Brandenburg. De adliga herrarne hade sedan långt tillbaka vant sig att lättsinnigt och
godtyckligt förbruka främmande underhållspenningar, arméen var illa rustad, och Fredriks
stridskrafter sysselsattes af svenskarne i mycket ringa grad.
Redan den 17 januari 1757 hade den tyska riksdagen emot en icke obetydlig minoritet
förklarat rikskriget mot Preussen, och den underliga riksarmeen med sina brokiga
kontingenter trädde under vapen. Till Preussen och England, hvilka ju stodo som
bundsförvanter för att värna Tyskland mot Frankrikes krigsplaner, slöto sig — utom
Hannover, den engelske konungens kurfurstendöme — Hessen-Kassel, Braunschweig,
Sachsen-Gotha och Schaumburg-Lippe.
For Frankrike åter, som markisinnan de Pompadours krets med lätt hjärta bragt
i dess nya ställning, blef det en nödvändig sak, då den österrikiska diplomatien
med framgång dref på och då dess stormaktsställning kräfde det, att när det nu
en gång skulle föra krig i Tyskland, det också skulle göra det med aktningsbjudande
kraft och värdighet. Redan i mars satte sig en stor del af dess arme i rörelse. I
det andra Versaillesfördraget med Österrike den l maj 1757 förpliktade det sig att
utom de förut lofvade 24,000 ytterligare uppställa 105,000 man, besolda 6,000
wiirt-tembergare och 4,000 bayrare och årligen betala Österrike 12 millioner gulden.
Frankrike var sedan 1600-talet Europas store krigsbankir, och trots sina osunda
finansiella förhållanden och det kväfvande skattetryck, som hvilade på dess invånare,
ville det ej nu frångå sina vanor och framstå för Europa som en utmattad och
bekymrad subsidiebetalare. Och allt hvad Frankrike härvid skulle vinna var i
betraktande af den med en slösares hand uppgjorda planen på Preussens »sönderstyckande»
något jämförelsevis ringa: den spanske infanten Filip, Ludvig XV:s måg, skulle i
utbyte mot Parma, som han skulle afträda till Österrike, erhålla södra delen af de
österrikiska Nederlanden.
Frånsedt Sverige och det grekisk-katolska Ryssland var det egentligen
romerskkatolska tyska stater, som i samförstånd med det af abbéer och mätressgunstlingar styrda
Frankrike skulle dela det tilltänkta rofvet: Österrike, Sachsen-Polen, Bayern. Om
planen genomförts, skulle den westfaliska freden öfverkorsats, och det var dock i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
