Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 W. ONCKEN OCH E HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
nämligen intima förhandlingar med Frankrike, som den 15 augusti 1761 resulterade
i ett förbund mot England, det s, k. bourbonska familjefördraget.
I Spanien hade FiUp V dött 1746 och efterträdts af sin son Ferdinand VI, Efter
denne bestegs tronen, 1759, af Neapels och Siciliens dittillsvarande konung, Karl III.
Hans företrädare hade iakttagit neutralitet i det stora kriget, men Englands stora
framgångar i Nordamerika gjorde Karl III orolig, och han lyssnade till Frankrikes anbud
om förbund. Spanien egde där borta vidsträcktare och mer utvecklade kolonier an
någon; det egde Florida, Mexiko och Centralamerika, rika på dyrbarheter och alster
af alla slag, och man kunde förstå, att de snart nog skulle reta Englands
begärlighet. Sedan den tidens engelska liksom spanska kolonier utvecklat sig till
själfständiga republiker, se vi i våra dagar, huru nordamerikanerna, sa snart de i
utrikespolitiskt hänseende natt myndighetsåldern, söka göra verklighet af dylika utsikter.
För öfrigt hade Spanien folkrättsligt sedt att beklaga sig öfver mångfaldiga
kränkningar från Englands sida under det engelsk-franska sjökriget, hvilka det ej utan
vidare ville finna sig i. Frankrike å sin sida sökte och slöt förbundet med Spanien
hufvudsakligen i syfte att politiskt draga nytta däraf och vid fredsunderhandlingar
kunna lägga det i vågskålen. Frankrike var utmattadt, dess finansiella tillgångar
uttömda, alla allvarligt tänkande insågo tydligt, hvilket svart och ruinerande, fel man
begått, då man nyckfullt inlåtit sig på 1756 ars politik. Markis de Stainville,
numera hertig de Choiseul, var sedan oktober 1758 efter Bernis’ fall ledare af Frankrikes
yttre förhållanden. Han tillhörde visserligen madame de Pompadours krets, men han
önskade slut på kriget, bemödade sig att komma lös från det fasta förbundet med
Österrike och hoppades genom den nyvunna styrka, som familjefördraget gaf, kunna
öfva påtryckning på England och tvinga det till eftergifter. Man måste gifva
Frankrike det erkännande, att i det svåra läge, hvari det befann sig, då det var
Österrikes bundsförvant utan att hafva någon fördel däraf, det obrottsligt hållit sina
förbindelser; ja, trots sin allt sämre finansiella ställning utbetalade det efter krigets
slut till Österrike de subsidiebelopp, som resterade. Det var traditionerna från
Richelieu och Ludvig XIV, som alltjämt lefde kvar; och det var de, som gifvit Frankrike
rykte om sig att vara en säker vän och säker fiende, något som den store
kurfursten, då han gjorde sina jämförelser, med smärta måste erfara. Maria Teresia å sin
sida hade främjat afslutandet af det bourbonska familjefördraget och hälsat det med
glädje, enär äfven hon hoppades, att det skulle leda till en enskild fred mellan
England och Frankrike och beröfva Fredrik Englands subsidier. Med afseende på det
sistnämnda — och det var för henne det viktigaste — skulle hennes förhoppningar
gå i fullbordan, om an på annat sätt, an hon tänkt.
Pitt var icke bragt ur koncepterna, an mindre förskräckt med anledning af det
fransk-spanska förbundet. Han kände sig blott lycklig, då han insåg, att tack vare
det bourbonska familjefördraget Spaniens kolonier, framför allt Cuba och
Filippinerna, kunde blifva ett byte för England. Han gjorde nu upp planer, som skulle
skänka England nya eröfringar. Han ansåg det lika nödvändigt $om förr att stå
på god fot med Preussen; Fredrik borde binda Frankrikes krafter — militäriskt och
ekonomiskt — i Tyskland. Hans förbundstrohet gentemot Fredrik var emellertid
icke sa stark som hans personliga böjelse för konungen. Fredrik hade förstått att
stegra denna genom sin personliga trollmakt; han hade icke sparat på bref till Pitt,
i hvilka han på spirituellt sätt bringar honom sin hyllning.
Men just i detta mest lofvande ögonblick stötte den engelska politikens ledare på
motstånd hos sin egen konung. Sedan någon tid tillbaka tillhörde lord Bute
ministären. Han tillhörde en illegitim gren af huset Stuart och hade varit konungens
uppfostrare. Alltifrån Georg III;s tronbestigning hade Bute försökt försvaga Pitts
inflytande, han hade lyckats från konungens omgifning och ur ministären aflägsna
personer, i hvilka han vädrade obekväma medtäflare om makten, men på Pitt själf
hade han ej vågat sig. Fredrik misstänkte redan 1760 hvad som var i görningen;
nu ökades hans bekymmer, och han förstod, att han måste taga största möjliga
hänsyn till Pitt och för honom undanrödja, sa vidt han kunde, de svårigheter, han kunde
möta. Han måste till och med fördraga, att den vänligt sinnade engelske statsmannen,
som vid olika tillfällen bragte på dagordningen frågan om allmän fred, då framkom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
