Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPLYSNINGEN I FRANKRIKE.
347
det allra närmaste förknippade med 1800-talets konstitutionalism och parlamentarism,
och de hafva ända in på vår egen tid spelat en betydande roll i författningsstrider
och dessas resultat. I samma mån de erhållit en erkänd, sa att säga kanonisk
giltighet, hafva de omsatts i historiska verkligheter, hvilkas teoretiska ursprung man
ej nu tänker på.
Ungefär jämnårig, en son af samma generation, stod vid Montesquieus sida den
ännu i sin sena ålderdom andligt unge Francois-Marie Voltaire (1694—1778). Han
var parisare, son af en obetydlig ämbetsman vid räknekammaren vid namn Arouet.
Genom en omställning af bokstäfverna Arouet l(e)j(eune) bildade han sitt nom de
guerre, som snart ersatte hans familjenamn och nästan kom detta att glömmas.
Som en ful, nästan missbildad pojke, begåfvad med den skarpa, elaka kvickhet, som
ar sa vanlig hos en dylik figur, blef den unge Arouet uppfostrad i jesuitkollegiet
Porträttskisser af Voltaire, utförda af Kuber.
Louis le Grand och i sitt innersta genompyrd af den egendomliga, skoningslösa
kunskap om lifvet, som utmärker jesuiterna. En utveckling till en högre etisk, osjälfvisk
ståndpunkt varsnas först längre fram hos Voltaire, men vägen bär — det måste
fram-häfvas — alltjämt uppåt, ehuru visserligen äfven längre fram han med afseende på
den moraliska världsordningen ådagalägger en viss resignation, alstrad af alltför rik
erfarenhet och alltför stort vetande. Man må bestrida det berättigade i en sådan
pessimism, framför allt om man tager hänsyn till mänsklighetens sedliga utveckling i
det hela, men i detta fall kan den förklaras ur den miljö, hvari Voltaire lefde, och
ur de samtida teorier, hvarmed denna miljö ville befria sig från sig själf — man
ser det mest lidelsefullt framträda hos Rousseau. Man kan alltså förstå, hur Voltaire
i de betraktelser, han anställer på äldre dagar, för det mesta kommer tillbaka därtill, att
dygden, om man vill vara uppriktig, består i att vara skonsam mot hvarandra och
förlåta hvarandra sina fel och synder.
Under sina ungdomsår, då han lefde den förnäme ynglingens lif, blef Voltaire af
sin gudfader abbé de Chåteauneuf införd i de förnäma, genialt liderliga kretsar, som
tillhörde regentens tid. Man fann här ett nöje i att i frivolt och skoningslöst hån
öfvertrumfas af denne yngste — en borgerlig. Sedan han varit med om åtskilliga
»affärer» och tillbragt en tid på resor som följeslagare åt förnäma herrar, erhöll han
tack vare sin tragedi Oedipe (1718) en erkänd litterär ställning och ett snabbt rykte,
som han väl visste draga nytta af. Men den feberaktigt uppåtsträfvande unge skrift-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
