Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
långvarig rörelse i syfte alt vinna fördragsamhet, fred mellan trosbekännelserna och
samvetsfrihet.
Två växande och ifriga besläktade oppositionsrörelser uppstodo sålunda mot
prästerskap och föråldrad rättskipning, och de bagge angripna slöto sig nära tillsamman;
å andra sidan möttes slagorden religiös tolerans och allmän humanitet i krafvet på
stegrad aktning for den enskildes rättigheter som människa. Då markis Cesare
Beccaria från Milano, en lärjunge af de franska encyklopedisterna, ar 1764 utgaf sin
skrift Del delitti e delle pene (»Om brott och straff»), trädde Voltaire i förbindelse
med denne förkämpe för en laglig begränsning af straffbarhet och straffmätning och
bidrog i väsentlig mån till att denna skrift, till hvilken han 1766 utgaf en »kommentar»,
erhöll en oerhörd ryktbarhet och öfversattes till de flesta europeiska sprak. Och
åter kunde han påvisa ett fall ur lifvet för att åt den litterärt-teoretiska
undersökningen gifva det eftertryck, som en aktuell verklighet skänker. Då nämligen ar 1766
två helt unga personer af adlig börd icke hade aftagit hatten för en procession, blef
af domstolen i Abbeville den ene såsom anstiftare af »brottet» dömd till tungans
utryckande, afhuggning af högra handen och brännande vid sakta eld, den andre
åter skulle »blott» halshuggas. Den senare, de la Barre, blef verkligen afrättad efter
förutgången tortyr, den andra, d’Etallonde, hade lyckligen undkommit och inträdt
som löjtnant i Fredrik den Stores armé. Det ar sådana ur högen tagna, mera
påfallande händelser, som förvisso gifva det hätska Écrasez 1’infåme dess möjlighet
och dess berättigande inför civilisationen och smaken. Och det ar icke utan vikt,
att man genom ett par sa konkreta exempel kunde visa, hurudana krafter de voro,
mot hvilka man kämpade; man kan därigenom göra upplysningsrörelsens fanatiska
ifver och 1700-talets religionsfientliga strömningar begripliga äfven för den kyligt
objektive betraktare, som eljest skulle rycka på axlarne däråt liksom åt den senare
utbrutna revolutionens radikalt kyrkofientliga drag.
Redan i Berlin hade Voltaire 1751 fullbordat sitt Siécle de Louis XIV och
skrifvit sin Essay sur les moeurs et Vésprit des nations, som utkom 1754. Bägge
höra till hans mest betydande verk. Delvis mycket ytliga i afseende på det faktiska
innehållet, liksom andra af hans halft romantiserade historiska arbeten, kunde de
dess lättare, fria, som de voro, från inkast från författarens egen sida, gifva luft åt en
högst spirituell uppfattning och erhålla en form, där Voltaires vidsträckta beläsenhet
på ett glänsande sätt kunde göra sig gällande i hans framställning af historien. Dessa
arbeteri skrefvos ej i rent historiskt syfte, sa som vi sedan Rankes dagar uppfatta
det; men Voltaire var synnerligen underkunnig därom, att historieskrifning mycket
väl egnar sig till agitationsmedel. Bägge böckerna hafva till syfte att ådagalägga sanningen
af den historisk-filosofiska ideen, att människans utveckling, om den får gå sin
naturliga väg, går mot ett framåtskridande, som gifver sig till känna i folkens och staternas
ständigt skeende omdaning, men att detta af egen kraft fortgående framåtskridande
kan motas af i vägen lagda hinder, hvilka alltid måste verka skadligt. Hans
framställning innehåller alltså åt båda sidor en varning för revolution; en sådan ar för
Voltaire alldeles icke en lycka, utan deri stör den nämnda organiska utvecklingen.
Voltaires speciella strid mot kyrkan strides också här. Essayen upprullar nämligen
den världshistoriska kamp, som under det mänskliga kulturlifvet den sunda viljan
för mot de hinder och chikaner, ofta nog länge öfvermäktiga, som prästerna lyckas
åstadkomma, och des* skildring’ ar mångsidig, fint gjord och i enskilda stycken
ovederlägglig. Inom den filosofiska historieskrifningen har Voltaires essay trots sin
tendentiösa läggning och sina svagheter en rangplats såsom ett försök till en på
allmänna ideer grundad kulturhistoria och genom sitt metodiska uttalande om ideens
framträdande i historien. Skriften hör till de verk, som äro starkt väckande, och
litteraturhistoriskt sedt leder den öfver till Herders Ideen zur Philosophie der Geschichte
der Menschheit och därifrån till Kants metodiskt strängare historisk filosofiska
systematiseringar och till den tyska idealistiska filosofien.
Vid sidan af dessa bägge man. den förnäm födde och den förnäm blifne,
Montesquieu octi Voltaire, står en Diogenes — halft med, halft mot sin vilja: Jean
Jacques Rousseau (1712—1778), handtverkarsonen från Geneve, som bröt med sina
närmaste, blef proletär och som aldrig kom helt ifrån de mest beroende, förödmju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
