Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
idealet — ehuru sedan Montesquieus De t esprit des lois hela världen talade om en
sådan. Med mördande kritik visar han, att den allbeprisade folkrepresentationen ar
allt annat an ett rent uttryck för folkviljan och den verkliga omsorgen för folkets
väl; det engelska parlamentsväldet ar, om det utgifver sig för representation for en
fri folkmassa, en lögn. Kunde man konstatera folkviljan (uolonté générale) genom
en församling af alla medborgare och skapa en regering för att utföra denna
omedelbara folkvilja, sa vore det idealet. Men om Rousseau an icke själf anser, att man
kan tvifla på folkviljans fullkomliga förträfflighet och vishet, sa ser han dock, att
för dennas direkta konstaterande folken hafva blifvit för stora, alltför mycket
aflägsnat sig från de äldsta statsbildningarne. Blott i små stater, sådana som de
schweiziska ar det möjligt att sa förfara — och ännu i dag innehafva i Glarus, Uri,
Unterwalden, Appenzell allmänna medborgarförsamlingar makten. Trots den styrka,
hvarmed boken pekar på vissa riktningar och ideal, slutar den sålunda praktiskt
sedt med ett non liquet, och den står äfven i denna särskilda punkt på det mest
i ögonen fallande sätt i öfverensstämmelse med den speciellt franska historiska
utvecklingen, hvilken ända från början syftat till en sluten, enhetlig, stor nation. Blott
ännu ett må sägas. Den rousseauska folkmassan skall bestämma öfver religionen
som öfver allt annat. Ty man behöfver religion, och man behöfver ock vissa
dogmer — vissa sentiments de sociabilité — som en god medborgare bor bekänna sig
till. Tron på Gud, på själens odödlighet, på belöningar och straff i lifvet efter detta
äro helt enkelt oumbärliga — en mycket praktisk, mycket mänsklig men å andra
sidan med hög social idealism genomförd ståndpunkt. Lidelsefull, högsinnad och
ovillkorligt bjudande hängifvenhet för det sociala problemet strömmar från hvarje
sida i denna bok; om icke egentligen den förkunnade profetian rycker med, sa gör
profeten själf det i hvarje fall. Och anklagaren gör det på samma gång: öfverallt har
urtidsfördraget blifvit brutet, förstördt, skändadt, säger han. Det har skett genom de
styrande, men äfven genom den stora orätt, det våld, som ligger i besittningstagandet,
i egendomen. Det bevingade ordet La propriété c’est le vol står redan, om an ej sa
tillspetsad!, att läsa i flere sidor långa framställningar i Contrat social. Proudhons
ord, som blifvit socialismens trumpetstöt, ar faktiskt blott ett eko af ett ganska lika
utformadt, som Brissot utmyntade ur Rousseaus evangelium och nedskref 1780: La
propriété exclusive est un vol dans sa nature. Dessa djupgående revolutionära nya
tankar och teorier, hvilka Rousseau predikar for den blaserade, förtviflande,
längtande och hatande tiden, och som beröra på en gång religion, uppfostran och
politik, — det ar de, som framför alla draga uppmärksamheten till sig och
framkalla diskussion. Må öfverlägsna andar, sådana som Voltaire, förbehålla sig det
klokt dämpade, personliga hånet; dess häftigare skola dessa fordringar rycka med
sig den unga generationens spänstiga viljor och väcka dess fanatism: det ar fråga
om den generation, som 1762 växer ur barnskorna och 1792 skall bestraffa Ludvig
XVI för konungadömets synder.
Alla nu nämnda, Voltaire inbegripen, äro inga materialister utan de söka en
räddning åt personligheten och söka för hvad de uppgifvit en ersättning inom en deism,
som gifver utrymme åt det andliga. Den tarfliga materialismen tilltalar dem icke.
Somliga hafva för mycket känsla och smak, äro kritiskt anlagda eller otillfredsställda
i stolt känsla af sitt andliga väsen; andra — Rousseau framför alla — äro till hela
sin natur konstruktörer, ideologer. Rousseau har i Emile med idealistens bestämdhet
och själiska vedervilja gjort front mot ateismen, nämligen i den savoyiske
landt-prästens, d. v. s. hans egen, trosbekännelse.
Äfven materialismen, mot hvilken nu nämnda författare sa skarpt uppträdde,
kom från England; den kom som biprodukt till den engelska naturvetenskapen och
naturfilosofien, som renodling af engelsk nykterhet och som en frigjord motsats mot
engelskt hyckleri. Och när den kom till Frankrike, fann den en anknytningspunkt
åtminstone i den här rådande spirituella, lekfulla skepticismen. Som en tidigare
målsman därför må påminnas om Pierre Bayle (1647—1706), hvars bekanta
Diction-naire framför allt på kyrkligt-moralhistoriskt område fråssar i elaka anekdoter.
Han skref före dess utgifvande andra skrifter af mer upplösande och ironiserande
an upplysande karaktär, och deras inflytande räckte ända in på denna period och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
