Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPLYSNINGEN I FRANKRIKE. 357
gjorde sig egentligen då märkbart. Det ar en rätt stor likhet mellan Bayle — den
reformerta prästsonen, tidtals katolsk konvertit — och Voltaire, som dock var större
och allvarligare an han: samma utomordentliga produktivitet som skriftställare,
samma kunskapsrika hån framför allt mot gammal och ny prästlist ända från Herodotos’
tider, samma böjelse for slippriga historier, samma skarpa blick för sinnlighetens
framträdande på religionens område, framför allt då det gäller prästernas personer
och själavård. I England uppstod först uttrycket fritänkare. Benämningen gafs åt
John Toland och den krets, som slöt sig kring honom, hvilka tycktes beslutsamt
draga de klara konsekvenserna af de naturvetenskapliga resultaten och de filosofiska
undersökningarne. Vi göra här den icke vanliga iakttagelsen, att de från England
härstammande tidsdragen i Frankrike
få vetenskaplig
för-djupning och
inre fasthet, medan
däremot de i
rörelsens hemland
mera deistiskt
lagda andarne
undvika att arbeta på
en sådan, att med
andra ord
Frankrike öfvertager det
fackmässiga
detaljarbetet. De franska
fritänkarnes
akademiska hufvud
blef d’Alembert
(1717—1783), en
framstående
forskare inom
matematiken och
fysiken, en grundligt
allvarlig,
oegennyttig man. Det
ar bekant, att
Fredrik den Store
erbjöd och betalade
honom en årlig
Denis Diderot.
Malning af L. M. Vanloo.
pension och att
Fredriks akademi
i Berlin fick äran
att räkna
d’Alembert som medlem.
Vid hans sida stod
Diderot (1713—
1784). Denne hade
studerat både
teologi och juridik;
som oberoende
skriftställare
lemnade han
slutligen sin deistiska
ståndpunkt, då
han tviflade på
dess kritiska
skärpa, och blef i stal-’
let en afgjord
förkämpe för
materialism och ateism.
Diderot författade
äfven en rad högst
slippriga romaner,
som af vår med
hans andligt
besläktade tid friskas
upp och utgifvas i
lyxupplagor. Utom
Bijoux indiscrets, som utkom 1748, befordrades alla till trycket först efter författarens död.
Detta ar en mer privat eruption af dessa frigjorda eller rättare sig själfva frigörande andar,
som söka sin tillfredsställelse i dylika sinnliga situationer och fantasier. Just på detta
område förblefvo befrielsens män själfva mest ofria, omgåfvo sig med samma kvalmigt
sinnliga atmosfär, som de bekämpade hos klerikalismen, och läto sig af den nya
mänskliga friheten drifvas till motståndslös eftergift gentemot dylika oöfvervunna halfva
eller hela hemligheter. Den raffinerade sinnlighet och inbitna osedlighet, som
karakteriserade 1700-talet, trotsade de själfbehagliga dygdepredikningar, hvaraf revolutionens
andar och sträfvanden eljest voro uppfyllda. Det ar inom parentes sagdt denna
alltför framgångsrikt kultiverade egenskap hos detta århundrade, som gör, att det
alltjämt ar föremål för kritikens stormlöpning. Liksom fordom gycklaren och
gyck-lerskan öfverlefde folkvandringarne och flyttade öfver från de dekadenta romarne
till urskogens germaner, som hade sin lust i de föreställningar, de bjödo på, men
alltid på dem tryckte prägeln af »oärligt folk», sa gick den allmänna frivoliteten,
i trots af enskilda doktrinärt stränga gestalter som Robespierre, oförsvagad öfver
från Vancien régime via revolutionen till thermidortidens, direktoriets och
kejsardömets förnäma och borgerliga värld. Hvad som här sagts gäller ej blott Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
