- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
368

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

368 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
nismen, hade särskildt i Frankrike fått vidsträckt anslutning, men snart hade den, som
det ville tyckas, blifvit kväfd tack vare jesuiterna. Men den var icke död, och vid
janse-nisternas sida hade i de romanska landen ställt sig anhängarne af en kvietistisk
riktning, hvilka vände sin håg från alla världsliga syften. Den motsats, som alltjämt
lefde kvar i Frankrike mellan en vetenskapligt och religiöst fördjupad jansenism och
Jesu sällskap, förenade sig nu, under intryck af underrättelserna från de
sydromanska landen, med den breda ström af enkelt lekmannahat mot jesuiterna, hvilket
vuxit sig medvetet och starkt tack vare upplysningslitteraturen. Och rörelsen vann
en sådan styrka, att regeringen, i grunden ganska ogärna, rycktes med af hela den
situation, hvari hon befann sig. Clemens XIII fördärfvade hela saken, då han lät
de tre sydromanska konungarikenas åtgärder passera men hotade den obetydlige
bourbonske hertigen af Parma, Ferdinand I, med bannet. Ty däraf kände sig det
franska hofvet såradt i sin bourbonska familjekänsla och ansåg sig fritaget från den
hänsyn, det hittills visat påfven.
Ar 1768 framställde Spanien, Neapel och Frankrike hos påfven krafvet på
Jesuitordens fullständiga upphäfvande. Den 82-årige Clemens XIII dog i början af ar 1769
under de svåra själsskakningar, som framkallades häraf. Den konklav, som nu hölls,
blef ganska stormig. Hufvudsakligen genom spanskt inflytande samt under
påtryckning från de franska och neapolitanska kardinalernas sida valdes nu till påfve
kardinal Lorenzo Ganganelli, hvilken under ifrigt motstånd från de romerska
kardinalerna redan förut hade yrkat på eftergift gentemot de världsliga regeringarnes
förenade vilja. Ganganelli — som påfve Clemens XIV — förde nu långvariga
diplomatiska förhandlingar med de nämnda regeringarne. Under tiden besatte Frankrike
Avignon och Venaissin, Neapel å sin sida Benevent, och då aflat ändtligen påfven
den 21 juli 1773 den berömda bullan Dominus ac redemptor noster, hvilken
kungjorde Upphäfvandet af Jesu sällskap, enär det numera ej gjorde det gagn, som med
det varit afsedt, och hindrade freden inom kyrkan. Påfven, hvars hälsa varit god,
insjuknade följande ar på ett egendomligt satt och dog den 21 september. Det var,
som om allt hvad man berättade om jesuiternas hemlighetsfulla, obevisade
mordgärningar och smygande gift ännu en gång skulle hafva funnit en alldeles särskildt i
ögonen fallande bekräftelse. Sa mycket mer blef detta fallet, som Clemens XIV:s egen
efterträdare, Pius VI, hvars pontifikat räckte ända till de napoleonska
omgestaltning-arne i Italien (1798), vid tillfällen, då den upphäfda Jesuitorden bragtes på tal,
begick den sannolikt dock subjektiva indiskretionen att säga, att han kände sin
föregångares slut ganska väl och föredrog att ej riskera detsamma.
Men det gifves segrar, som på grund af situationens gynnsamma beskaffenhet
hembäras af den besegrade. Det ar sådana, där segrarens insats, den starka, tappra,
ärliga kampen, det verkliga genomkämpandet af striden äro ofullständiga i
förhållande till den öfverraskande utgången. Sådana segrar verka mera som våldsdåd,
hvilka icke befria sinnet utan oroa samvetet, och detta intryck kommer den
underlägsna parten och dess alltjämt oförminskade styrka till godo.
Förlusten af ordens gods, den blixtlika klarhet, som föll öfver den passionerade
stämningen mot jesuiterna, landsförvisningarne — allt detta ledde egentligen blott
därtill, att orden nödgades att betänksamt och sorgfälligt slipa om de vapen,
hvarmed den vunnit sin makt, och begagna dem ännu klokare och listigare an hittills.
Efter den våldsamma förföljelsen var den nu hänvisad till en hemlig tillvaro och
hemliga medel, och den dröjde ej att draga nytta häraf på ett egendomligt sätt och
med stor följdriktighet. Sedan orden upphäfts, började dess forna medlemmar strömma
in i organisationer, som i viss mening voro bildade efter dess mönster men i rakt
motsatt syfte och med fientlig tendens, särskildt i upplysningens hemliga sällskap
och i frimurarnes loger.
Därtill kom en fördragsamhet, som visades orden, en frukt af en egendomlig
logik hos ädlare åskådningar. I toleransens, den andliga frigörelsens namn hade
man bekämpat jesuiterna, och nu inträffade, att kättare, icke-katoliker, ådagalade sin
opartiskhet genom att taga sig an dem. Fredrik II hade sagt, att han ville lata
enhvar blifva salig efter sin fason, och han hade i encyklopedistisk anda i sitt
testamente, författadt efter sjuåriga kriget, skrifvit angående sin död: »Jag skänker gärna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:49 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/5/0390.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free