- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
370

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

370 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
anonymt eller med vilseledande uppgifter om tryckort; ideer, som nu ingå i den
allmänna bildningen, dolde sig bakom konventikelväsen och inom tillkrånglade
hemligheter, och man kan knappast förstå, att de behöfde taga sin tillflykt till en
maskerad, då ju fördragsamheten var ganska utsträckt och den oinskränkta furstemakten
såg dem med själfsäker likgiltighet eller med mer eller mindre upplyst blick.
Sålunda uppträdde också upplysningen med afseende på de former, hvarunder den
sökte utbreda sig och utöfvade sin verksamhet, såsom ett slags egendomlig antipolär
efterbildning till jesuitväsendet, och om den också icke därigenom uppnådde den
större trygghet, hvaraf den var i behof, sa erbjöd den åtminstone i hvarje fall en
lockelse för många, som eljest skulle blifvit mera likgiltiga för den. Egentligen höra
väl icke rosenkreutzarne hit, hvilkas hemliga sällskap framträdt redan före
trettioåriga krigets tid, och till hvilka slutit sig åtskilliga potentater, bland andra kejsar
Rudolf II, som ju var en ärkekatolik men också vurmade för hvarjehanda
kyasi-vetenskapliga bestyr. Hvad som hade skänkt rosenkreutzarne deras dragningskraft
var å ena sidan ett allvarligt menadt sträfvande efter obundet, vidgadt vetande, men
på samma gång och ända från början åtskilligt därmed förenadt hokuspokus —
särskildt föregifna hemliga konster, guldmakeri, lifselixir och dylikt. En, som berättar
härom, säger rätt trohjärtadt, att äfven hans majestät, högstsalig kejsar Rudolf »endast
och allenast för den kostbara och högnödiga medicinens skull» varit med härom.
När sådana element en gång äro med, sa måste en nödvändig följd blifva, att de
frodas och att mystisk och alkemistisk lättrogenhet fullständigt vinna öfverhand.
Rosen-kreutzarnes utveckling hade gått i denna riktning, och under 1700-talet var det dylikt,
som utgjorde samfundets egentliga väsen. Men detta gjorde det lättare för jesuiterna,
som nu voro hemlösa, att här, mer eller mindre inkognito, fatta fast fot. I hela
skaror strömmade de in i rosenkreutzarsällskap, och därifrån vunno de också insteg
i samfundet för organiserad humanitet, brodersanda och kärlek, i frimurarnes orden,
hvilkens blomstring ungefär med 1700-talet tager sin början.
Här ar ej platsen att med tillräcklig psykologisk utförlighet klarlägga, hvarför
just på fördomsfritt håll, inom riktningar, hvilka sträfva till frihet från härskande
dogmers tvång, anknytningar uppstå med ockultism och mysticism, hvarför teosofien
ofta ar mer utmärkt af öfvertro an teologien, eller hur det ar möjligt, att fritänkeriet
på lek eller allvar kan förbinda sig med spiritismen, ja icke förmår vilja se det rena
bedrägeriet. Det ar just något liknande vi se här: en egendomlig, lätt uppkommen
böjelse, icke från alla men många logers eller logemedlemmars sida att låta taga sig
i släptåg af ett halft oigenkännligt jesuitväsende, hvarvid man naturligtvis finner
medlemmarne af den upphäfda orden vida mera intressanta och begåfvade an
farliga. Hufvudsakligen genom påverkan från jesuiter, tillhörande frimurarnes
organisation, uppstå de s. k. »inre systemen» eller loger »af sträng observans». Och
nu sällar sig hit betecknande nog som »den tredje i förbundet» det högre
internationella svindleriet. Frimureriets historia nämner i detta sammanhang friherre von
Hundt, som dock själf var en bedragen men välmenande förförare, men också vida
fulare namn på medvetna bedragare, en Filip Samuel Rosa, Schröpfer, Johnson a
Fiinen och hvad allt de heta med sina mer eller mindre konstbesynnerliga namn.
Och nu förstodo också käcka, egennyttiga, begåfvade industririddare af första rang
gifva sig en yttre fernissa af upplysning och ett sken af medelbar eller omedelbar
förbindelse med frimureriet. Hela genren ar karakteristisk för århundradet med sitt
brokiga inslag af upplysning, lättrogenhet och kvarlefvande gammaldags dumhet; den söker
flott göra sina affärer, gynnad af de starka sociala motsatserna, den lätthjärtade
makten och penningstyrkan å ena sidan, den beundrande, totala underkastelsen å
den andra, och den gör lycka — hos furstar, hos högförnäma och högtbetrodda män
och framför allt hos rika kvinnor — änkor och icke änkor — mer eller mindre
förnäma, men vanligen med en bildning, åtskilligt underlägsen förnämheten. Snart
sagdt alla tidens berömda eller oberömda svindlare underhöllo nyttiga förbindelser
med hemliga sällskap af ena eller andra slaget och med jesuiter, som där öfvade
inflytande. Sa gjorde »grefve S:t Germain», sa den mest glänsande och fräckaste
af dem allesamman, Cagliostro, som i verkligheten var en mycket enkel Josef
Bal-samo, sa den dristige, begåfvade, venezianskt fiffige äfventyraren Casanova, hvars

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 18:48:49 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/5/0392.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free