Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
afseende; genom den skräck, som revolutionen ingaf, misskrediterades de nya ideerna
hos de svagare naturer, som följde Fredrik, och därigenom lades hinder i vägen för
Fredriks okrönte efterföljare på reformernas håna. De tankar, som i Frankrike
skulle och måste leda till revolution, förgrenade sig tidigt — långt före 1789 —
till Preussen. Här togo de icke den pockande, doktrinära form. som gifver sig
tillkänna i »människans rättigheter», utan i en ansvarsmedveten känsla af plikt mot
staten, plikt att tjena staten. Denna tanke tog först form i konungens själ, och han
ansåg sig ensam vara den, som skulle fylla denna plikt. Men just detta var det
historiska faktum, hvilket en Kant kunde få till utgångspunkt för sin filosofi, och
ur hvilket reformtidens män genom bragder och nydaningar kunde nå fram till den
konsekvens, som heter medborgarplikt. På egendomligt sätt för sålunda vägen från
den endes plikt att tjena staten till hvars och ens plikt som medborgare, och denna,
oskiljaktigt förbunden med känslan af ansvar inför staten, måste jämväl innesluta
rätt till medansvarighet. Härur framgå i sin tur andra uppgifter, nämligen att åt
dem, som sålunda gentemot staten hafva både skyldigheter och rättigheter, trygga
dessa på det sundaste, d. v. s. det mest obegränsade sätt, men på samma gång sa,
att utvecklingen på bästa vis främjas.
Helt annorlunda visar sig bilden af den upplysta despotismen i Österrike,
särskildt såsom den tedde sig under Josef II, en häftig, otålig regent, som var
obekymrad om statens historiska utveckling och rent af medvetet ställde sig i opposition mot
denna. Hela den episodiska reformverksamheten utmynnade också i återgång till
det gamla och i politisk död under Frans II och Metternich.
Natten mellan den 17 och 18 augusti 1765 afled kejsar Frans I, och nu blef den
24-årige Josef II romersk kejsare och Maria Teresias medregent i arflanden. Han
var en yngling, som vuxit upp mera med aningar om och längtan efter hvad som på
hans tid skedde i världen och väckte nya krafter an med verklig andlig förbindelse
därmed. Han var icke fullt öfvertygad om riktigheten i Maria Teresias system, en
i sin konservativa art välmenande landsmoderlighet, han var en fiende till den
hittills tongifvande andan i Wien och var gentemot fienden i norr, Fredrik II, fylld af
en känsla, som icke var äkta beundran, an mindre kärlek, snarare ett slags
afundsjuk respekt och önskan att blifva hans jämlike. I arf efter sin moder hade han
egenskaper, hvilka han själf sedan vidare utvecklade och genom hvilka han blef en
af de mest ädelsinnade, älskvärda och dugliga monarker, som någonsin funnits, en
furste, som alltid först och främst var helt och hållet människa och därtill en
människa, utmärkt för en enkelhet och frihet från behof, som var naturlig, icke tillgjord.
Men den hårda stränghet, hvarmed Fredrik tuktade sin ande och sin natur, just det
viktigaste draget i den vida mer epikureiske preussiske prinsens ungdom, for den
blef ej Josef föremål, och hos honom blef mindre, an hvad man önskar af en
ansvarsmedveten monark, stämnings- och temperamentsmänniskan öfvervunnen af
realpolitikern, som drager nytta af erfarenheten och sålunda förvärfvar känsla för
hvad som ar möjligt, och hvilket tempo som ar det rätta. Josef II blef i
väsentlig mån i sitt väsen och sitt tänkande beroende af sig själf, förblef hela sitt lif
en produkt af den speciella art af opposition, som hans ungdom och hans
uppfostran ingåfvo honom, han kom aldrig riktigt öfver den. Hans egen uppfattning om
sin uppfostran framgår af hans ord: »Goda själar tro sig hafva gjort allt och hafva danat
en stor man till gagn för staten, om blott sonen går i mässan, beder sina böner o. s. v.»
När han 1765 blef Maria Teresias medregent, hyste han ett suveränt förakt for
österrikiska traditioner, var fylld af ungdomens egensinnighet och öfvertygelse om att sitta
inne med den riktiga uppfattningen och kände ett våldsamt begär att få börja ett
grundligt reformarbete. Historien om denna samregering handlar ock
hufvudsakligen om den stilla eller icke stilla kampen mellan honom och hans moder, som sökte
hålla honom i tygeln. Hon bedömer honom icke illa: »Du ar begifven på andlig
flirt; hvar du ser en begåfning, löper du utan besinning efter den.» Men hon vet
också, att denna hvälfningslystna otålighet ar ärlig och ädel. Den unge monarkens
uppfattning af sitt kall ar rent religiös, han ar besjälad af humanitet, vill intet högre
an att lyckliggöra sitt folk, skänker staten vid sin faders död sitt arf, som går upp
till 22 millioner gulden, och lägger grunden till en rad sjukhus och välgören-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
