Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
manlig arfvinge Karl Teodor sa obekymrad tycktes ämna förfoga och redan förfogat.
Fredrik II afgaf den 14 april 1778 sin protest mot uppgörelsen i ett bref, icke till
Maria Teresia, som under sina sista dagar upplefde dessa händelser, utan till Josef II,
hvilken personligen satt i gång och ledt hela förhandlingen. Från början af juni
började bägge hararne manövrera mot hvarandra i Böhmen, och sa begynte det
bayerska tronföljdskriget mellan Österrike — hvars trupper anfördes af Lacy och
Laudon — och Preussen, hvilket uppträdde i egenskap af tillkallad försvarare af den
kränkta rätten. Det hela var emellertid mindre ett krig an en underhandling under
vapen. Katarina II trädde energiskt emellan som medlare; hon ställde sig på Fredriks
sida och sökte omintetgöra Österrikes förstoringsplaner och förhindra dess
öfvermakt inom det tyska riket, hvarigenom maktställningen i östra Europa skulle hafva
förskjutits. Sålunda åvägabragtes freden i Teschen den 13 maj 1779, i hvilken
Österrike nöjde sig med det bayerska Innviertel, landet mellan Donau, Inn och
Salzach, hvaremot det lät sina invändningar fara gentemot Preussens arfsanspråk
på Ansbach och Bayreuth — en trumf på hand, som Österrike nu spelade ut. Den
preussiska politiken hade skördat en påtaglig triumf; utan att vara fullkomligt
afvisande och oförstående gentemot hvarje österrikiskt förvärf hade Fredrik förstått
att upprätthålla den bestående ordningen emot ett käckt anslag, hvilket i sina
konsekvenser skulle i grund och botten hafva omstörtat rikets förhållanden, och han
hade sålunda uppträdt som väktare af rikets författning emot kejsaren själf. Det
hela var mera en demonstration an en sak af politisk och — som ställningen då var —
nationell betydelse. Men för framtiden fick denna händelse en icke ringa vikt. Det
ar tilldragelser som denna, hvilka gjorde, att icke blott hos vissa fosterlandsvänner
inom de bildade kretsarne tankarne leddes mot Preussen utan äfven medlemmar
af riket kommo att söka stöd hos detta land för att erhålla skydd för sin
riksfurstliga suveränitet. Dessa synpunkter och reflexioner ledde sedan under händelsernas
gång till bildandet af fursteförbundet, som visserligen alls icke kan ställas vid sidan
af nydaningarne 1866 och 1870, icke ens kan nämnas som dessas föregångare, men
som icke dess mindre som historisk företeelse i mångfaldigt afseende leder öfver till
de förhållanden och behof, som under 1800 talet gjort Preussens öfvertagande af
ledningen i Tyskland till ett vida spridt nationellt program, möjliggjort dess
genomförande och slutligen verkligen åstadkommit det.
Josef afstod nämligen icke från sina planer, och kurfursten, som sa ogärna
verkställt sin öfverflyttning till Munchen, var alltjämt beredd att gå honom till mötes.
Nu gick Josef emellertid vida försiktigare till väga. Det hade varit Katarina II, som
under kriget 1778 hade gifvit Fredriks rustningar det diplomatisk-internationella stöd,
som de behöfde under en för konungen icke alltför gynnsam situation. Josef aflade
nu ar 1780 hos henne ett besök, obekymrad om att Maria Teresia satte sig emot
ett rysk-österrikiskt närmande, som kunde hafva oöfverskådliga följder. Han å sin
sida gjorde det endast för att till hvad pris som helst genomföra sina bayerska
planer. Det lyckades också for den älskvärde och liflige kejsaren i Wien att med
den utomordentliga kvinnan på tsarernas tron inleda en vänskapsförbindelse — låt
vara hufvudsakligen personlig, men som sådan mycket kraftigt i handling betygad —
med henne, som rivaliserade med Preussens konung såsom reformvänlig regent,
såsom mecenat för moderna andar, såsom Voltaires och encyklopedisternas
korrespondent, ja, äfven som skriftställarinna. Ännu santma ar dog Maria Teresia, och
äfven med afseende på de bayerska angelägenheterna upphörde nu Josef fullständigt
tfétre fils; Fredrik den Store visste nog, att det var med tanke härpå, ej blott
med afseende på den inre styrelsen i Österrike, som han sade sitt voilå nouvelle
ordre des choses! Nu, då Josef utan att behöfva taga hänsyn till sin moder kunde
förfoga öfver Österrikes besittningar, ville han betaga sitt förslag dess karaktär af
en maktutvidgning för Österrike, som Europa ej skulle tåla; han ville nämligen i
utbyte för Bayern lemna de österrikiska Nederlanden, hvarigenom Karl Teodor
skulle erhålla ett någorlunda sammanhängande rhensk-nederländskt rike, som sträckte
sig från den badensiska gränsen öfver Julien och Berg till hafvet. Han räknade också
på att Frankrike, hvilket trots den alltjämt bestående alliansen med Österrike ar
1778 förhållit sig tämligen kyligt och i hemlighet varit mycket belåtet med Fredriks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
