Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400
W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
till ett slags känsla af plikt. Det väsentligaste ar dock, att dessa främmande värden genom
de begåfvades krafter och genom en betydande kraft blifver omsatt till tysk
egendom, och detta på sådant sätt, att tyskarne sedan blifva i stånd att i förädlad
form och upplyft på ett högre plan återgifva åt de olika främmande folken hvad de
erhållit från dem, med andra ord att spela rollen af ett siags universell transformator
och sålunda i sista hand blifva nationernas egentliga lärare. Och i detta arbete
ligger ock en icke ringa insats af egna krafter, af egen förmåga och egen andlig
rikedom. Utan denna skulle det icke varit möjligt att af den oändliga mångfald af
andliga värden, som under 1700-talet sammanströmmat till Tyskland, dana en tysk
kultur af underbar höjd och att nå
upp till den lärareställning inom
världskulturen, som betecknas af de
två oskiljaktiga och dock sa vidt
skilda namnen Schiller och Goethe
och af en rad likaledes
världshistoriska andar, som ställer sig vid
deras sida.
Hvad som här framför allt bör
betraktas som tyskt ar ett drag af
sedlighet. Den sinnlighetens ande,
som fläktat från Frankrike, hade
stannat på ytan och icke trängt ned
i nationen. Denna sedlighet visar
sig som en själens kraft, som lyfter
personen i jämnhöjd med
förhållandena. Den leder sitt ursprung från
reformationen. Det var en kärnsund
etik, som under detta tidsskede
endast hos ett fåtal personer kunde
utan skada frigöras från religiositet.
En typisk representant för denna
etik var Gellert, hvars personlighet
aftvang Fredrik den Store efter deras
bekanta sammanträffande i Leipzig
de orden: »det ar en helt annan
människa an Gottsched». En annan
var Klopstock, som insåg, hvar
rötterna växte till en dylik etisk
världsåskådning, och därför tidigt bekände
sig till tron på ett historiskt
Tyskland och på den fädernas dygd,
hvarom också Matthias Claudius
sjöng. Rousseaus fantasier möta här en egenartad, besläktad parallell, men hvad man
här fick klarhet om behöfver ej hafva importerats utifrån: ideen om en sund,
forn-historisk tillvaro i sin ursprunglighet, förlagd till cheruskernas höfding Hermanns
(Armi-nius’) tider och från första stund utmärkt af trots och frihetsanda.
Fredriks likgiltighet for den tyska litteraturen, oriktigheten i de omdömen, som
han fällde utan att hafva tillräcklig kännedom om den, hafva tillräckligt ofta
framhållits. Man har påpekat, att han personligen hellre stannade kvar hos sina
frans-niän an öfvergick till det läger, där det spirande tyska andelifvet dvaldes; af detta
säg han i Berlin intet på närmare håll, och det var under kriget, som han i Leipzig
kunde kalla till sig Gottsched och Gellert. Man har nästan alltid uttalat sig härom
beklagande eller anklagande. Men för det första ar tadlet en fullkomlig orättvisa
gentemot en man, som under sin ungdomstid af sin tyska omgifning blott blef
retad till kylig motsägelse och hvars utveckling lag afslutad bakom honom; det ar
snarare öfverraskande och vardt erkännande, att han på gamla dagar jämförde sig
med Moses, som med bristande öga fått skåda det förlofvade landet. Men äfven
Friedrich Gottlieb Klopstock.
Kopparstick af J.
Gerhard Huck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
