Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
ögonblick tillika genom andras inverkan blir misstänksam och på sin vakt
gentemot den, som gifver honom råd, som gå i annan riktning an hans egen mening,
sa håller han sitt misshag för klok öfverlägsenhet. Det var under sådan stämning,
som Ludvig intog sin ståndpunkt gentemot Turgots ideer att uppfostra folket till
själfstyrelse. Ministern, som var öfverhopad med arbete, hade icke tillräckligt
utförligt framställt dem och förebyggt invändningar däremot, utan då han sedan lång
tid tillbaka arbetat sig fram till en fast öfvertygelse, hade han i sina betänkanden
för konungen framställt dem något färglöst och kortfattadt. Ludvig fick klart for
sig, att det var utopier af en man, som visserligen menade väl men skulle komma
att omstörta den bestående ordningen. För sig privatim skref han en vederläggning
af Turgots inlagor, och den retade, hånfulla ton, som gycklande parodierar de
uttryck Turgot begagnat, vittnar mer om en på ytliga skal grundad ovilja an om ett
verkligt försök att bemöta en mening. När Turgot säger, att i betraktande af
Frankrikes inre och yttre läge landets författning ej numera vore tidsenlig, anmärker
konungen: »Ja, det ar herr Turgots stora klagomål», och »de, som vurma för
nyheter, vilja hafva ett Frankrike, som ar mer an engelskt». Och dock sökte Turgot
just en väg, hvarigenom man skulle undgå att obesedt tillegna sig den engelska
parlamentarismen, vare sig därigenom, att regeringen totalt körde fast, eller genom
att nationen vann en våldsam seger öfver monarkien.
Sålunda erhöll Turgot sitt afsked den 12 maj 1776. Han blef ej mottagen af
konungen, men därför ville denne visa sig personligen nobel, då han erbjöd den
afdankade mannen en större pension, an vanligt var. Olikheten i bådas ståndpunkt
belyses osökt genom Turgots vägran: han önskade icke ligga »staten» till last.
Nu kunde Necker blifva minister. Vid sidan af sin bankirverksamhet hade han
kastat sig in i publicitetens värld och därigenom fäst uppmärksamheten på sig, och
i ett loftal öfver Colbert, hvilket erhållit akademiskt pris, hade han gjort sig till
målsman för merkantilismen, som angreps af de nya ideerna. Samme konung, som
den borne adelsmannen Turgot gjort ängslig, tog nu till räddare af Vänden régime
en borgerlig uppkomling, en protestant, en man, som var född utländing. Att
utnämningen väckte tyst gensägelse hos samma anden régime synes af det betecknande
och rätt konstlade förbehåll, som ligger däri, att Necker ej erhöll titeln »kontrollör»
för finanserna utan blott »direktör», och han lät nöja sig därmed.
Uppkomlingen-finansmannen fick nu gifva prof på sitt verkligt stora affärsgeni genom att framför
allt utan stora reformer och principiella förändringar hålla kassorna fyllda genom ett
lånesystem i stor stil, därvid den nye ministerns personliga anseende och kredit
utgjorde långifvarens enda säkerhet. Det var att afvärja bankrutten nu genom en
mycket större i framtiden. Reformarbetet, hvarom ju var sa mycket tal och som
konungen gjort till sin uppgift, inskränkte sig till att tysta ned, att vidtaga små
förändringar, att söka bota vissa symptom i stället för att gå de djupaste
samhälls-skadorna in på lifvet. Neckers ställning som minister berodde på den gunst han åtnjöt
af de härskande klasserna, hvilka tilläto den borgerlige ministern sköta affärerna;
han fick icke förspilla den genom att gå bröstgänges till väga emot de privilegierade.
Men snart kom det ögonblick, då bankirkonsterna ej förslogo längre. Och då
sammanskref Necker sin berömda Compte r enda 1781. Skriften var ett spegelfäkteri,
ett utslag af bokföringskonst: Necker öfverflyttade de mest tyngande utgifterna och
utbetalningarne till extraordinarie stat och lyckades därigenom att inom den ordinarie
staten få utgifter och inkomster att gå ihop, ja att till och med där erhålla ett
öfverskott. Med denna utgångspunkt tillegnade sig ministern för att kunna upprätthålla
ställningen några turgotska tankar, åtminstone såtillvida, som han ville begränsa
slöseriet med statens medel, främst vid hofvet. Återigen alltså en partiell reform,
ingen djupgående och allmän! Då ministern icke längre kunde bevara de härskande
klassernas förtroende, ville han med en rask svängning söka ersätta det genom en
nyförvärfvad popularitet hos den stora allmänheten. Därför begärde Necker af
konungen tillåtelse att offentliggöra sin Compte rendu och genomdref sin önskan. Detta
var i Frankrike något oerhördt, och noga taget låg i tillåtelsen ett större medgifvande
af offentlig kontroll öfver regeringen, an inrättandet af en rådgifvande
ständerförsamling skulle hafva inneburit. Necker väckte också i hela Europa ett oerhördt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
