Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
de Brienne blef dock icke förfärad, utan då parlamentet rent af satte konungens rätt
att hålla lit de justice i fråga, förvisade han det till Troyes. De egendomligt nog sa
populära blifna herrarne blefvo inför utsikten att här få stanna längre tid mer fogliga
och köpte sig rätten att få komma tillbaka till Paris genom att medgifva
registreringen af ett skatteedikt — men det gällde nu en förhöjning af den gamla skatten,
icke en jämn fördelning af bördorna. Efter dessa erfarenheter var det Loménie de
Briennes mening att återupplifva Maupeous åtgärder och fullkomligt afskaffa
parlamenten, men Parisparlamentet fick nys om detta. Sedan detta en gång erfarit, hvilken
styrka det kunde skänka att hafva den allmänna meningen bakom sig, sa blef det
plötsligt utomordentligt modernt, om an denna roll passade det illa nog: det
hänvisade på den allmänna meningen, talade om människans rättigheter, om det sunda
förnuftet och förklarade, att det franska folket hade rätt att kräfva riksständernas
inkallande för att pröfva de nya pålagor, som begärdes.
Riksständerna, les états généraax, voro visserligen icke heller en institution, som
smakade modernt; snarare låg öfver dem i jämförelse med den oinskränkta monarkiens
praktiska verksamhet något reaktionärt, feodalt-klerikalt, gammalmodigt; men genom en
erinran om dem gaf parlamentet på ett sätt, som icke saknade sin vikt, blott uttryck
åt en tanke, som redan låg i luften. Ty sedan regeringen en gång börjat förhandla
med folkrepresentanter af något slag, och sedan man ej lyckats uträtta något positivt
med notablerna — från början ju ett utskott af de gamla riksständerna — sa låg
det nära till hands att vända sig till riksständerna själfva, då det icke gärna nu var
möjligt, att reformverket lades enbart på en regering, utan stöd af något slags
medverkan från allmänhetens sida.
Under det allmänna virrvarr, som rådde, och den förskjutning, som inträffat med
afseende på hittills rådande förhållanden, framstår som det viktigaste och mest
betecknande momentet, att alla ifrågakommande faktorer täflade om att gå i spetsen for
reformerna och om äran att vara mest modern. Och ehuru mycket blott var politik
för ögonblicket, fanns dock en stark öfvertygelse därom, att ändtligen något
väsentligt, och om möjligt något helt, måste göras och att för åstadkommande däraf den
konstitutionella formen nödvändigt måste anlitas. I en högdramatisk kunglig session1
den 19 november 1787 redogjorde konungen inför parlamentet i sträng ton för den
ståndpunkt, han intog under den nuvarande situationen. Han fordrade, att parlamentet
skulle inregistrera edikt om upptagande af fem nya lån till ett sammanlagdt belopp
af 420 millioner; riksständernas inkallande fastställdes i princip, och de skulle
sammankallas senast 1792; han tillkännagaf också, att parlamenten skulle reformeras, och
reformen skulle gå i Montesquieus anda: dömande och politisk myndighet skulle
noga skiljas från hvarandra. Men hela den allmänna meningen, som ju dock svärmade
för maktens fördelning och för engelska lagar, uppträdde nu med förbluffande
enstämmighet för parlamenten, som kämpade for sina nedärfda rättigheter. För att
afvända slaget togo sig dessa å sin sida före att, liksom de utgjort en konstituerande
församling, utfärda en rättighetsförklaring, innehållande ett antal bestämmelser, som
skulle utgöra ett slags grundlag för ett konstitutionellt Frankrike. Och nu rörde
också landsorten på allvar på sig, ehuru det kan vara svart att säga, for eller mot
hvilken riktning den egentligen gjorde det. I Dauphiné sammanträdde de gamla
feodala ständerna af eget initiativ och gåfvo det tredje ståndet alla möjliga sköna
löften samt uppfordrade de andra landskapen att tillika med dem framtvinga
riksständernas omedelbara inkallande. I allmänhet stod ännu det tredje ståndet utanför
rörelsen och uppträdde mest som åskådare. Det var egentligen de gamla kretsarne,
parlament, adel och prästerskap, som sökte skydda sig mot reformer men nu, gynnade
af den allmänna opposition, som riktade sig mot konungadömet, hissade segel och
begagnade sig af alla möjligheter. Upplösningen var allmän, och under den gränslösa
förvirring, som rådde, afgick Loménie de Brienne i augusti 1788, sedan han gifvit
löfte om att ständerna redan 1789 skulle inkallas. Den, som i detta ögonblick
uppträdde som enda möjliga räddare och som den, hvilken man tilltrodde obegränsad
1 Vid ett vanligt sammanträde fick diskussion ega rum, liksom votering, vid en kunglig session
af detta slag diskussion men icke votering, vid en lit de justice intetdera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
