Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
inkallade en borgarmilis. På morgonen den 14 juli drog en skara af mer an 30,000
människor till Invalidhotellet, där de bemäktigade sig 32,000 gevär och 20 kanoner.
En annan svärm angrep Bastiljen, ett fast slott vid den gamla stadsmuren, hvilket
nu användes till statsfängelse; dess besättning utgjordes endast af 82 invalider och
32 schweizare. Kommendanten var obeslutsam och tvekade. Efter kort strid
uppgaf han fästet. Knappt hade vindbryggan fällts, förrän angriparne trängde in,
nedgjorde kommendanten och åtskilliga af besättningen, uppsatte deras hufvud på pikar
och buro dem i triumf kring gatorna. Därpå började tusentals händer nedrifva
murarne, och snart läste man på den plats, där Bastiljen stått: danslokal. Under tiden
hade det gått hett till på stadshuset. När borgmästaren (le prévot des marchands)
Flesselles om aftonen skulle lemna det, blef han skjuten. Ministern Foullon blef
några dagar senare hängd på en lyktstolpe, och på hans måg ryckte man hjärtat ur
bröstet och spetsade hans hufvud på en slaktarknif. Öfverallt tjutande, väpnade
horder, och i Palais Royal jubel, dans och dryckeslag.
Natten till den 15 juli hade hertig de Liancourt skyndat till konungens sofrum
och meddelat honom hvad som händt i Paris. Ludvig slog ihop händerna och
ropade: »Store Gud, det ar ju en revolt,» Liancourt svarade: »Nej, ers majestät, det
ar en revolution.» Konungen var bruten; han infann sig i nationalförsamlingen och
tillkännagaf, att trupperna skulle draga sig tillbaka och Necker återkallas. Man
hörde honom med glädje; man kände på sig, att Paris var farligt för
nationalförsamlingen och att konungen var dennas naturlige bundsförvant. A andra sidan
ansågo nu hofpartiets ledare, att det vore på tiden att bringa sina dyrbara lif i
säkerhet; grefven af Artois, prinsen af Condé, marskalk de Broglie m. fl. lemnade fegt
Versailles och flydde till utlandet. De voro de första »emigranterna», de första i en
lång, lång rad.
När upphetsningen i Paris något lagt sig, begaf sig en deputation från
nationalförsamlingen dit. Den blef mottagen med jubel; Bailly, nationalförsamlingens förste
president, blef vald till Paris’ borgmästare (mar) och Lafayette blef befälhafvare för
borgarmilisen. Äfven konungen begaf sig till Paris. Han bekräftade bägge
utnäm-ningarne, fäste den nya, trefärgade kokarden på sin hatt och återvände till Versailles,
medan hurrarop dånade och brusade kring honom. Hans underkastelse hade
förvärfvat åt honom pöbelns nåd. Men konung var han ej härefter.
Underrättelsen om revolutionens seger flög tändande landet rundt. Hela
förvalt-ningsmaskineriet störtade samman, bönderna vägrade betala skatterna och satte eld
på godsherrarnes slott. Mördande och sköflande skaror drogo omkring. Soldaterna
fingo ej sold och förplägning, rymde eller gjorde myteri. För att finna något skydd
bildade man borgarmiliser och säkerhetsutskott. Mellan milis och bönder kom det
till blodiga strider.
Framför allt måste ordningen återupprättas i Paris. Härmed fick Lafayette en
uppgift, som han ej visade sig vuxen. Ridderlig, en ordets och svärdets man, gjorde
han intryck genom sitt blotta uppträdande. Han var frihetsälskande och ärlig men
utan klar blick för verkligheten; sa dref han blindt emot revolutionen. Därvid
bedrog han sig och andra genom slagord, och själfkär, som han var, öfverskattade
han sin popularitet. Hans utpräglade begåfning för ett försiktigt uppviglingsarbete
gjorde, att skilda riktningar i honom sågo en framtida ledare.
Borgarmilisen gaf han benämningen nationalgarde. Det skulle ursprungligen bestå
af 12,000 man frivilliga ur medelklassen, men ökades till 48,000, och därigenom blef
det nödvändigt att rätt väsentligt rekrytera det från de lägre samhällslagren. Äfven
Baillys ställning blef ytterst svår. Vid hans sida ställdes ett kommunalråd. Men i
Paris ville ingen lyda. Pressens makt blef allt större och fördärfligare. Befriade
från allt tvång, sköto tidningar upp som svampar ur jorden — små, oansenliga blad
men med stort inflytande på hundratusentals människor. Som den bästa tidningen
gällde Camille Desmoulins’ Les revolutions de France et de Brabant; den
öfver-flyglades dock hett och hållet af Marats radikala Ami du peuple som började utgifvas
den 12 september och erhöll ett ödesdigert inflytande. Pressen predikade
motstånd mot hvarje myndighet och stegrade de upproriska böjelserna. Utgifvaren
af ett blad, som hade stor publik, blef mäktigare an hela regeringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
