Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
undkom drottningen halfklädd till sin gemåls rum. Slutligen anlände en afdelning
af nationalgardet och dref hopen ut på borggården. Larmet fortfor, och man
fordrade, att konungen skulle begifva sig till Paris. För massans och Lafayettes
maningar gaf konungen efter, och resan företogs. Den kungliga familjen satt i en vagn,
omgifven af kvinnor och nationalgardister; framför gingo karlar med pikar, på hvilka
två lifgardisters hufvud buros. Framåt gick det, med afbrott och under larm, och sa
följde, olycksbådande, intåget i Tuilerierna, det stora glänsande fängelset. Efter några
dagar följde nationalförsamlingen, som inom kort slog sig ned i den s. k. Manégesalen i
närheten af Tuilerierna. Ett nytt skede i revolutionens historia tog härmed sin början.
På ingen gjorde den vändning, som händelserna togo, ett djupare intryck an på
Mirabeau. Ju mer utvecklingen gick åt vänster, dess mer förvandlade sig den
passionerade folktribunen till en stödjare och en rådgifvare åt en sammansjunkande
monarki. Men han förmådde ej gifva någon hjälp: Necker afvisade honom, Lafayette
fruktade hans öfverlägsna begåfning, och konungen misstrodde honom. Allt längre
utför gick det. Förgäfves utgafs en upprorslag för Paris, förgäfves erhöll
kommunalrådet utomordentlig fullmakt; ingen trodde mer på den bestående ordningen.
Adeln utvandrade, mer an 200 medlemmar af nationalförsamlingen begärde pass
för att resa ur landet. I landsorten förspordes oroliga rörelser med spetsen riktad
mot Paris.
Det var under denna tid, som klubbarne började uppstiga till makt. Den äldsta
politiska klubben bildades i Versailles genom sammanslutning af adelsmän från
Bretagne; i den inträdde snart andra deputerade, bi. a. Sieyés. Den erhöll en
demokratisk karaktär. På samma gång som konungen slog sig klubben ned i Paris, där den
snart med tillbakaträngande af klubben i Palais Royal sökte taga makten öfver
hufvudstaden. Ett villkor härför var blind underkastelse under ledningens vilja. Tre
gånger i veckan höll den parlamentariskt ordnade sammanträden i ett f. d. jakobin
(dominikan)kloster vid Rue S:t Honoré. Två riktningar utbildade sig: till den ena
hörde de egentliga jakobinerna, till den andra, mera radikala, hörde cordeliererna.
De senare använde dessutom en särskild lokal i ett f. d. franciskankloster. Till dem
räknades Robespierre, Danton, Marat och Camille Desmoulins. Jakobinklubbens
medlemstal och betydelse växte snabbt. En sal, där diskussioner höllos för att sprida
upplysning i dagens frågor, utvecklade sig till medelpunkt för en politisk förening,
som grenade sig ut öfver hela Frankrike, hade egen tidning och talrika agenter.
Redan i augusti 1790 voro på 152 platser filialer upprättade, i april 1791 funnos 2,000.
Hvar och en af dem räknade invigde, som stodo till Parisledningens obetingade
förfogande, sa att en tryckning i hufvudstaden satte hela maskineriet i rörelse. Bakom
den lagliga men vanmäktiga regeringen uppväxte en ny myndighet med verklig makt:
ur ett motparlament uppstod en motregering. Sin egentliga mark fann
jakobinklub-ben i den egendomslösa massan, som därför bestämde dess politik, hvilken
följaktligen blef fientlig mot eganderätt och personlig säkerhet. De förnämare
medlemmarne, Sieyés, Talleyrand, Mirabeau och Lafayette, blefvo trötta på det oroliga
lef-vernet. De grundade i Palais Royal en mera hofsam förening, den s. k. 1789 års
klubb, men denna stod alltjämt i förbindelse med moderklubben. Vid sidan af
klubbarne uppstodo s. k. federationer. Det var hufvudsakligen nationalgardister från
granndistrikt, som svuro hvarandra ömsesidig vänskap samt lydnad åt
nationalförsamlingens påbud. Dessa föreningar och brödraskap hade i pressen sin mäktigaste
bundsförvant. Och denna var likaså deras farligaste och i de vidaste kretsar
verksamma organ. Press och föreningsväsende hämmades icke af något band.
Naturligt var, att allt detta i alla hänseenden skulle verka upplösande: med
afseende på här och flotta, förvaltning och beskattning. Den kungliga arméen
uppsattes genom frivillig rekrytering och omfattade inhemska och utländska regementen.
På det hela hade den högt värde, men den led af följderna af den långa freden och
stod just vid denna tid under omorganisation. Härigenom försvagades dess
motståndskraft mot den revolutionära andan. Denna grep soldater och underofficerare
och gjorde hären obrukbar, när det gällde att dämpa den inre förvirringen. I
september 1789 hade redan 16,000 man rymt, och större delen af dem hade inträdt i
nationalgardena. Dylika garden hade öfverallt bildats af den burgna befolkningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
