Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464 * J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
bart tillstånd uppkommit. En ny ordning måste införas. Nationalförsamlingen
uttalade den grundsatsen, i november 1789, att kyrkogodsen vore statens egendom och
därför kunde indragas, men att prästerskapet i stället skulle aflönas af staten. Då
kyrkoegendomen plötsligt och i massa kastades ut i marknaden, blef
försäljningssumman obetydlig, och for denna skulle ju nu prästerna aflönas. För att då lätta
bördan minskade man de andliges antal. Klostren upphäfdes helt och hållet,
kyrko-herdarnes och biskoparnes antal inskränktes: hvarje departement skulle i regel utgöra
ett stift. Kyrkoherdarne skulle väljas af kommunerna, biskoparne af departementen.
Dessa hänsynslösa förändringar syntes många som en kränkning af hvad för dem
var det allra heligaste, och konungens samvete oroades häraf. Påfven samt talrika
biskopar och kyrkoherdar inlade sin gensaga mot reformerna. Äfven,bönderna tyckte,
att det gick för långt — till helvetet ville de dock ej komma. På många ställen
grepo de till vapen. Men allt detta gjorde församlingen blott ännu fastare i sin
hållning. Den beslöt, att alla aflönade präster skulle gå ed på kyrkoförfattningen. Detta
påbud har medfört ett outsägligt elände. Massor af präster vägrade att aflägga eden.
De afsattes, och andra tillsattes, men dessa erkändes i regel ej af församlingarne.
På detta sätt fick man två slags präster, de som gått eden, och de edvägrande; de
förra voro statens, de senare församlingarnes. Mirabeau utropade: »Af alla sår ar
den kyrkliga striden det mest elakartade».
Samtidigt försämrades på ett märkbart sätt de ekonomiska förhållandena;
öfverallt härskade oordning och nöd. I augusti 1790 rotade sig bondehopar tillsamman
och drogo under plundring genom landet. Det blef vinter, innan dessa oroligheter
dämpades. Statens finanser befunno sig i ett ömkligt tillstånd; inkomsterna smälie
hastigt ihop, medan utgifterna växte. Massvis strömmade dagdrifvare och
pratma-kare till storstäderna. For att stoppa till munnen på dem måste Paris under 1790
utgifva 90 millioner för bröd och onödiga gatuarbeten.
Redan vid slutet af 1789 stod bankrutten för dörren. En särskild statskassa
inrättades, till hvilken skulle ingå de summor, som inflöto genom försäljningen
afna-tionalgodsen, samt vissa andra inkomster. Försäljning af kyrko-och kronogods skulle
inbringa 400 millioner, dessutom skulle på dem 80 millioner upplånas och 400 millioner
utgifvas i assignater. Assignaterna kommo att bilda grundvalen för revolutionens
finanspolitik. Ursprungligen voro de anvisningar mot säkerhet i nationalegendom,
utfärdade på belopp af minst 200 livrés och löpande med 5 % ränta; de skulle
öfverallt mottagas som betalningsmedel. Men det blef svårt att finna köpare till
natio-nalgodsen och afnämare för assignaterna; därför öfverlemnades i mars 1790
kyrkogods för 400 millioner åt kommunerna, hvilka sedan mot andel i vinsten skulle
ombesörja detaljförsäljningen. Man trodde sig härigenom erhålla säkerhet för det nya
pappersmyntet. Den 15 april likställde man assignaterna med mynt och satte ned
räntan. I slutet af september beslöts utgifvandet af ytterligare 800 millioner, och räntan
ströks fullkomligt. I juni 1791 utgåfvos åter 600 millioner. Ju mer papper som
sattes i omlopp, dess mer sjönk det i värde. Med assignaterna hade man köpt sig
en frist, men vid dess slut lurade åter bankrutten och detta i den värsta form.
Till råga på eländet, kom ett stort utländskt krig i sikte. Borta vid Kaliforniens
kust hade England och Spanien råkat i konflikt med hvarandra, och Spanien
anropade Frankrike om hjälp. För konungen, ministrarne och en del af
församlingens medlemmar kom saken väl till pass; de trodde, att genom ett populärt krig
lidelserna skulle få ett aflopp. Men jakobinerna ville ej kriget, och de sökte
genomdrifva den meningen, att nationalförsamlingen ensam hade rätt att besluta om krig
och fred. Förgäfves uppträdde Lafayette och an mer bestämdt Mirabeau emot denna
uppfattning. Redan tycktes denne vara nära att rycka med sig flertalet, då gatan
blandade sig i saken och ett flygblad förkunnade »grefve Mirabeaus stora förräderi».
Då var det slut äfven med hans motståndskraft, men sa mycket lyckades han dock
åstadkomma, att om an nationalförsamlingen ensam hade ratt att förklara krig, sa
finge den endast göra det på grund af uttryckligt förslag af konungen. Emellertid
blef freden bestående, då Spanien gaf efter för Englands kraf.
Mirabeaus hållning får till god del sin förklaring däraf, att han ändtligen lyckats
träda i förbindelse med hofvet. Då han var i synnerligt stort behof af penningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
