Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468 J. VON PFLUGK HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
Af stor vikt var, att Petion valdes till mar och Danton till medlem af
kommunalrådet och polispresident. Därigenom blef det lätt och ofarligt att föranstalta
uppror. Robespierre hade skaffat sig en befattning som allmän åklagare vid
brottmålsdomstolen i Paris och utöfvade i jakobinklubben ett afgörande inflytande.
Riksdags-läktarne blefvo tillgängliga för allmänheten, och de fylldes snart med larmande
pö-belhopar, som skränade och nedvrålade enhvar, som ej talade eller röstade efter
deras önskan. Af ren fruktan afhöllo sig nu en mängd medlemmar från
omröst-ningarne, och därigenom gafs en fullkomligt falsk bild af församlingens verkliga
flertal. Och gentemot allt detta stod, utan förhoppning och utan förtroende, en
konung, som förtviflad spejade mot utlandet efler hjälp. Hur man betraktade
ställningen, syntes framtiden hotfull och fördärfbringande.
En djup domning hade lagt sig öfver folket. Girondisterna insågo, att det
behöfdes kraftiga medel att åter hetsa upp massorna, och ett sådant trodde de sig
hafva funnit i ett utländskt krig. Särskildt Brissot förkunnade, att Frankrike vore
kalladt att föra världen fram till frihet och broderskap. Sedan korstågens dagar
lefde i fransmännens sinne tanken att ena alla folk under gallisk ledning, och nu
tycktes den åter vilja göra sig gällande. Kanske skulle tillfälle härigenom gifvas att
på samma gång störta konungadömet. Anledning till konflikt med grannarne gåfvo
emigranterna, hvilka vid Rhen skramlade med vapen och där hotade och stämplade.
Af dessa omständigheter begagnade sig girondisterna på ett framgångsrikt sätt for att
med emigrantfrågan allt närmare hopkoppla frågan om krig mot det monarkiska Europa.
Den 9 september antog församlingen en lag, som stadgade, att alla emigranter, som ej
före den l januari 1792 återvändt, voro hemfallna åt dödsstraff. Härigenom skulle
kronans anhängare blifvit uppoffrade, och konungen inlade därför mot beslutet sitt veto.
Detta kom hans motståndare särdeles väl till pass; de kunde nu göra honom misstänkt och
framställa vetot som en olämplig befogenhet. För att an mer öka konungens
trångmål fattade församlingen den 29 november ett beslut, riktadt mot de edvägrande
prästerna; äfven detta nekade Ludvig sanktionera. I an större svårigheter måste han
råka genom ett utländskt krig; och ett sådant sökte girondisterna genom glödande
anföranden göra populärt. Men om de hoppades genom ett krig kunna störta
konungen, sa räknade tvärtom Lafayette och hans vänner på att ett krig skulle stärka
konungamakten. Lafayette hade erhållit öfverbefälet öfver en af de armeer, som
uppställdes vid gränsen, och ville göra sig gällande i sin vunna ställning. Men
Robespierre och ytterlighetsmännen voro emot kriget, emedan de fruktade, att det skulle
gifva konungen tillfälle att skapa en här. Brissots lågande ifver segrade dock, och
församlingen beslöt utskrifning af en här om 150,000 man. Med glädje var
krigsministern Narbonne med härom; men den olycklige konungen vände sig i hemlighet
till Wien med en bön, att man där skulle söka afvärja brytningen. Kejsar Leopold,
konungens svåger, var af fullkomligt samma mening. Men girondisterna drefvo på.
Genom deras inflytande beslöts indragning af emigranternas gods för att anskaffa
medel till kriget, den fredligt sinnade ministärens ledare, utrikesministern Delessart,
blef som landsförrädare störtad och härigenom hela kabinettet sprängdt samt den
värnlöse konungen nödgad att acceptera de rådgifvare, man tvingade på honom.
Den nya ministären var rent girondistisk, d. v. s. antikonungsk, med undantag
af Dumouriez, men då partiets egentliga storheter stannade kvar i församlingen, kom
den därför att bestå af män af andra rang. Den mest bekante bland dem var
inrikesministern Roland, den föga betydande maken till en mycket betydande kvinna.
Hela ministären fick därför skämtsamt benämningen fru Rolands ministär. Då hon
ju ej öppet kunde öfvertaga ledningen, tillföll denna i hufvudsak Dumouriez, som
blef utrikesminister. Han var en begåfvad äfventyrare, i hvilken, som det skulle
visa sig, dolde sig en duktig härförare; äregirig, beslutsam och förslagen förstod han
ensam bland ministrarne att behålla känning såväl med konungen som med
församlingen. Det nya kabinettets ledande tanke var krig och krig med Österrike ensamt.
Kanske skulle det kunnat undvikas, om ej kejsar Leopold oväntadt hade aflidit. Men
med hans död hade man afgjordt kommit in på det sluttande planet. Dumouriez
försökte skilja Preussen från Österrike och forma det att bedrifva sina rustningar
i mindre rask takt, men förgäfves. Den 20 april måste konungen uppträda i för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
