Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN LAGSTIFTANDE NATIONALFÖRSAMLINGEN (1791 —1792).
473
Jean Paul Marat.
Malning i Musée Carnavalet i Paris.
Maximilien Robespierre.
Malning i Musée Carnavalet i Paris.
dande erinrade han om Mirabeau. Han var pöbelns Mirabeau, gatornas och
barrikadernas folktribun. Han egde en oerhörd viljekraft och klar blick för det
realiserbara och var fullkomligt hänsynslös i fråga om medel. Utan skrupler utgöt han
strömmar af blod, om det gällde hans syften eller hans läror. I grund och botten
var han en godmodig, njutningslysten man, men när han greps af lidelsen, kunde
han utveckla en arbets- och handlingskraft utan gränser för att sedan, öfvermätt,
sjunka tillbaka i slapphet och tröghet. Full af okufligt mod och glödande
fosterlandskärlek, var han den ende bland skräckmännen, som i massan såg vilddjuret
utan att frukta det, som förstod att tämja det, emedan han föraktade det, föraktade
det ännu, då han stod på schavotten. På det sättet tillhörde det honom och lydde
honom som en trampad, morrande hund.
En helt annan man var Marat, en feg, missbildad, smutsig och oborstad,
lider-lig tidningsskrifvare af sämsta sort. Besjälad af nästan rent personlig förbittring
gentemot hvar och en, som egde något, bemödade han sig att med sin betydande
journalistiska begåfning och stora andliga lifaktighet inympa detta agg på massorna.
Härvid betjenade han sig af det kungliga boktryckeriet, som han tillegnat sig. Hans
tidning, Ami du peuple kom ut hvarje dag, åtta oktavsidor stark, och var nästan
helt och hållet Marats eget verk. Man såg honom ytterst sällan i klubben, i
församlingen eller på gatan, utan han skref och skref, dag och natt, hetsade, förtalade och
predikade oupphörligt mord och drap på de välmående, »förrädarne». Hans
grundsats var, att den fattige skulle ej få bröd, förrän en tredjedel af mänskligheten
blifvit bragt om lifvet.
Som tredje man i sällskapet framträdde Robespierre, en inskränkt och doktrinär
landsortsadvokat, en kälkborgare, som gripits af yrsel, en man, som förstod göra
intryck på massan utan att på minsta vis vara folklig. Han var en man utan
behof, obesticklig, prydlig i sin dräkt, utrustad med en min af »dygd» och
öfverlägsenhet, en skicklig talare, en man med förmåga att tygla en upprörd hop, en utpräglad
uppviglaretalang, som från långt afstånd kastade snärjande nät öfver sina offer för att
sedan utan förbarmande öfverfalla dem. Fåfäng, feg och hämndlysten, hatade han
alla, som genom talang, börd och rikedom höjde sig öfver flertalet; en polissjäl var
han, en kall jämlikhetens fanatiker.
Världshistoria V. 60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
