Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
Som alltid gick Robespierre försiktigt tillväga. Han började visa tillmötesgående
mot dantonisterna, hvilka ville en allsmäktig, men hofsam och förståndig regering;
han gjorde det visserligen icke i tanke att slå in på en mildare riktning utan för
att använda dem för sina ändamål. Med slughet öppnade han angreppet på en
punkt, där han skulle skörda popularitet — han tog upp religionsfrågan. Här hade
hébertisterna med totalt misskännande af ställningen infört förnuftets dyrkan, men
bland folket, framför allt bland kvinnorna, vann denna intet bifall. Robespierre
gjorde sig nu till språkrör för denna stämning. Han förklarade i jakobinklubben,
att ideen om en belönande och straffande gud vore akta demokratisk, ateismen
däremot en religion för aristokrater. Han fick understöd af Danton. Denne föreslog
en lag, som gaf välfärdsutskottet den vidsträcktaste makt men begränsade
kommunens. Sektionerna skulle härefter icke förhandla med kommunalrådet utan med
välfärdsutskottet. Tillika grundade Dantons partivän Camille Desmoulins en tidning
Le vieux cordelier, hvari han gisslade hébertisterna och deras bedrifter och tog
till orda för större mildhet. Tidningen föreföll det förtrampade folket som ett
räddningens ord; den utgick i 200,000 exemplar. En deputation af kvinnor infann sig
i konventet, och med högljudda rop begärde dessa, att deras inspärrade fränder skulle
frigifvas. »Den gamle cordelieren» yrkade på ett »benådningsutskott».
Robespierre började nu frukta, att den reaktionära rörelsen skulle växa honom
öfver hufvudet. Han uppträdde därför mot den i jakobinklubben, understödd af
Collot. Dantonisterna kämpade af alla krafter, men de voro underlägsna. Saint-Just
genomdref i konventet, att de misstänktes egendom skulle indragas till förmån for
fattiga patrioter, ett beslut i hébertistisk anda, som, när det gick ut från konventet,
var egnadt att föra sansculotterna öfver på dettas sida. Detta kunde
kommunalrådet ej smälta. Det sökte sätta i gång ett våldsamt uppror, men lemnades i sticket
af sina hittillsvarande anhängare, som hungrade och ledo. Robespierres stund var
kommen; han kunde på en gång störta hébertisterna och dantonisterna och sa ensam
stå kvar som diktator.
Den 17 mars 1794 blef Hébert häktad tillsamman med 19 stallbröder; de
ställdes inför revolutionstribunalet, och den 24 mars afrättades de. Det godtycke
och den egennytta, som i alltmer stegradt mått utmärkte deras styrelse, hade vändt
sinnena från dem, och deras slösaktiga förvaltning gjorde det omöjligt for dem att
på ett sätt, som tillfredsställde, stoppa munnen till på den aldrig mättade
Paris-pöbeln. Nu kom turen till Danton. I »den gamle cordelieren» hade Desmoulins
uppträdt mot Robespierre, och genom sin oemotståndliga vältalighet verkade alltjämt
Danton som en folkets man, något som Robespierre aldrig varit. Tillfället att krossa
honom tycktes gynnsamt; Danton var ej den samme som förr och erbjöd under sista
tiden bilden af en bruten man. En tryckande känsla af äckel och vämjelse hade
gripit honom, lifvet var honom likgiltigt, hans nervers kraft förtärd. Han såg faran
men förblef obeslutsam. Den 30 mars inledde Saint-Just i konventet angreppet mot
honom och hans anhängare, och omedelbart därpå följde deras häktning. Den 2
april inställdes inför konventets skrank Danton, Desmoulins, Hérault och en mängd
andra, som visserligen ingenting hade att göra med Danton men som man ville
hafva med för att blanda bort kortjen. Hotad till lifvet, höjde sig Danton an en
gång i stolt känsla af hvad han varit. Då de vanliga frågorna framställdes till
honom, svarade han: »Mitt namn står i historiens Pantheon, min bostad skall snart
vara i Intet.» Ett par dagar dånade i salen hans stämma och hördes långt ut på
gatan. Hans och hans vänners hållning gjorde sådant intryck, att deras domare
blefvo oroliga och den betalda klacken på läktarne förstummades. Man vågade ej
offentligt kungöra dödsdomarne, utan meddelade dem i de fångnes celler. Danton
dog som en njutningsmänniska, som ar mätt på lifvet och ej fruktar döden.
Patrioterna, som skränade omkring honom, bjöd han med befallande stämma tystnad, och
när bödeln skulle binda honom vid stupstocken, sade han till honom: »En rem ar
nog, spara den andra åt Robespierre!»
Dantons fall ar en af revolutionens viktigaste tilldragelser. Om han klokt dragit
sig undan och låtit skräcken förtära sig själf och rasa ut, sa skulle makten
säkerligen åter fallit honom till såsom den ende, som förstod att leda och att hjälpa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
