Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONVENTET (1792—1795). 493
han börjat tala, förrän ett fruktansvärdt larm utbröt. Krafterna s veko Saint-Just;
förgäfves sökte Robespierre bemäktiga sig talarstolen. Slutligen blefvo han, Couthon
och Saint-Just försatta i anklagelsetillstånd och släpade i fängelse.
Men ännu var saken ej afgjord. Kommunalrådet kallade folket till vapen, åter
dånade stormklockorna, och betydande folkmassor strömmade samman. Robespierre
befriades och fördes till stadshuset, där också hans vänner infunno sig. Allt kom
an på hur man begagnade de närmaste timmarne, men nu kom tyrannen till
korta. Han kunde ej rycka upp sig till ett kraftigt beslut, förmådde icke att finna
sig i händelsernas »olagliga», stormande fart och förnötte tiden med att författa
ett upprop.
Under tiden hade konventet åter sammanträdt, och nu förklarade det Robespierre och
hans anhängare utom lagen samt utnämnde Barras till chef för den väpnade styrkan.
Välfärdsutskottet och säkerhetsutskottet slöto sig till konventet och vände sig till
sektionerna. De bättre medborgarne lystrade till dem. Vid midnatt voro omkring 6,000
man samlade. De marscherade till Gréveplatsen, som blott var besatt af en ringa
styrka, och trängde in i stadshuset. Ingen vågade göra allvarsamt motstånd.
Robespierre låg på golfvet med sönderskjuten underkäk. Om han sårat sig själf eller en
gendarm skjutit på honom, kan ej med bestämdhet afgöras. Den gamla
erfarenheten bestyrktes an en gång, att all politisk makt sviker, om den ej har militär
styrka att stödja sig på. Robespierre var en polissjäl, ingen soldat, ingen statsman.
Konventet hade segrat. Ännu samma dag, den 10 thermidor, guillotinerades
Frankrikes hittillsvarande herre, hans broder, Saint-Just, Couthon, Henriot och flere
jakobiner, inalles 22. Snart åtföljdes de af 95 bland sina partivänner. De öfriga flydde
eller ändrade signaler. Frankrike vaknade upp, liksom ur en elak dröm.
Skräckväldet hade kväfts i det blod, som det själft utgjutit i strömmar. Obeskriflig var
glädjen. Man hoppades nu på en gyllene framtid.
Konventets sista tid.
Kriget mot de utländska fienderna hade kostat fruktansvärda offer i folk och
penningar. Allt, som ansetts heligt och högt, låg slaget i spillror, välstånd och
hyfsning hade drabbats af undergång. Öfverallt raseri, skräck, lidelser och gnagande,
hålögd hungersnöd. Lagligt pålagda skatter inflöto ej, jorden lemnade knappt hälften
af den skörd, den burit 1789. Europas rikaste land måste offra sin flotta blott för
att söka försäkra amerikanska spannmålsfartyg tryggad öfverfart. Det allsmäktiga
välfärdsutskottet saknade medel och var prisgifvet åt ockrare. Handtverkarne arbetade
ej vidare, det klingande myntet hade försvunnit och blifvit ersatt af värdelöst papper.
Prisförhållandena voro totalt förändrade, kredit gafs knappt numera, räntefoten steg
ända till 60 %\ skolor, sjukhus, gator och vägar vårdslösades, i det offentliga lifvet
härskade bedrägeri och underslef. Giftermål mellan icke besläktade aftogo hastigt,
enär den ene maken fruktade att af den andra utlemnas åt guillotinen. Rättskänsla
och allmänanda dogo bort i egennytta och trådsliten »dygd». Krossade lågo idealen
från 1789. Friheten hade förvandlat sig till sin vrångbild, till ett oordnadt slafveri,
och jämlikheten till rått våld.
Konventets delegerade hade utgjutit strömmar af blod. Ensamt i Paris hade
revolutionstribunalet från den 6 april 1793 till den 27 juli 1794 (9 thermidor) låtit
afrätta 2,625 olyckliga. Ännu några timmar före statsstrecket hade 45 offers blod
runnit. Och detta allt därför att 3,000 omänskliga sällar där sutto vid makten.
Man skulle kunna säga, att hederligt folk numera var att söka i fängelserna. Där
samlades män och kvinnor, som pöbelns hämndlystnad och rofgirighet hade beröfvat
friheten. Hvarje fånge stod vid evighetens tröskel, döden träffade hvarje dag och
var på sätt och vis dagens egentliga händelse. Det gällde att njuta af den korta
tid, som man ännu hade kvar. Man grubblade ej länge, utan med äkta fransk
lefnadslust och lättfärdighet sökte man afvinna situationen dess bästa sida. Man
konverserade, roade sig, skrattade och älskade; till och med maskeradbaler höllos i
fängelserna. — Nu kunde man lefva, blifva fri och åter skåda solens ljus.
Hundratals fångar lösgåfvos för att gå med i striden mot de förra härskarne; men trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
