Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500
J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
Men snart uppstodo på grund af emigranternas stämplingar vid Rhen och
lagstiftande församlingens hållning nya svårigheter. I den tro, att brushufvudena vid
Seine ej menade allvar, och i förhoppning att kunna stödja sin svågers vacklande
tron, uppträdde Leopold en smula utmanande. Men sa mycket häftigare upplågade
fransmännens krigiska stämning och detta vid en tid, då en hop emigranter hade
innästlat sig hos Fredrik Wilhelm II af Preussen och drefvo äfven honom framåt.
Preussen och Österrike funno hvarandra alltså och slöto den 7 februari 1792 ett
försvarsförbund, hvarigenom bägge makterna garanterade hvarandras besittningar
och förpliktade sig att med gemensamma krafter afvärja hvarje utländskt angrepp.
Under tiden upphäfdes från fransk sida tyska furstars feodala rättigheter i Elsass
och Lothringen, medan å andra sidan de
larmande emigranterna fingo understöd
af den tyska riksdagen och särskildt af
Trier. Slutligen förklarade Österrike och
Preussen, att en kränkning af rikets gräns
betydde krig, men uppfordrade på samma
gång kurfursten af Trier att i sitt land
förbjuda emigrantskarorna att samla sig
väpnade. En notväxling begynte
mellan Frankrike och Österrike, men
Leopolds plötsliga död den l mars
tillintetgjorde de sista utsikterna till fred.
Leopolds efterträdare, Frans II, var
ung, oerfaren, själfrådig och omhvärfd af
emigranter. Preussen började förlora
tålamodet, medan i Frankrike den girondistiska
ministären bildades och därmed krigspartiet
fick ledningen af utrikesangelägenheterna.
De österrikiska anspråken och de
revolutionära krafven stodo oförenliga gentemot
hvarandra. Slutligen uppstod oerhörd
upphetsning i Paris, och den 20 april 1792
utfärdades krigsförklaring mot Österrike.
Förevändning därtill gaf påståendet, att
Österrike hotat Frankrikes säkerhet och
kränkt dess ära. För Fredrik Wilhelm voro
de polska angelägenheterna vida viktigare,
men han såg i revolutionen en fara för
alla krönta hufvud och tog sina mått och
steg för att understödja den österrikiske
förbundsbrodern. Ingen anade, att detta
var början till ett världskrig, som med korta afbrott skulle räcka i 23 ar.
Frankrike tycktes ju knappt i stånd att uppställa en krigsduglig armé.
Den österrikiska hären egde en fredsstyrka af ungefär 270,000 man och en
krigsstyrka af 400,000. Preussens krigsmakt uppgick till 162,000 man, som kunde ökas
till 250,000. Manskapet var alltigenom väl utbildadt och kommenderades af erfarna
officerare. Annorlunda såg det ut på den fientliga sidan. Frankrikes armé befann
sig i ett upplösningstillstånd, som visserligen bäst kunde repareras genom ett utländskt
krig. Lagstiftande församlingen uppställde tre kårer vid den hotade gränsen. Den
mellersta af dem anfördes af Lafayette. Ännu hade man här soldater, som tillhörde
den gamla, kungliga arméen, men en officerskår, som mest bestod af nya män,
brinnande af fosterländsk ärelystnad. Ett försök att omdana de lokala nationalgardena
till linietrupper misslyckades. I denna nöd kallades 100,000 frivilliga till vapen. Blott
en del inställde sig, och dessa voro odisciplinerade och uppstudsiga, hvarför Lafayette
ej visste annan råd an att brigadvis sammanslå frivilliga och linietrupper, hvarvid
de senare fingo bilda brigadens ryggrad. Allt som allt fick man på benen en styrka
af 300,000 man. Men den var underhaltig; den var ej enhetlig, var illa utrustad och
William Pitt den yngre. Malning af Hickei.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
