Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
De lofvade alla folk, som reste sig mot sina förtryckare, republikens skydd. Ingen
härskare var numera säker om sin krona. Samtidigt gjorde de väldiga militära
ansträngningar för världskriget. Tre härar, hvardera om 62,000 man, skulle uppsattas,
en i Belgien, en vid mellersta och en vid öfre Rhen, och dessutom skulle reserver,
uppgående till en styrka af 25,000 man, sammandragas vid Chålons. Man hade för
afsikt att öka stridskrafternas styrka till en half million.
Ett sådant uppflammande af krigiska passioner fann ingen motsvarighet i
fiendernas åtgärder. I Österrike var kriget föga populärt; generalerna betraktade det som
en olycka, de borgerlige fruktade påläggande af nya skatter, hvarför kejsaren såg sig
nödsakad att kungöra, att han skulle bestrida kostnaderna med afkastningen af
domänerna och kejsarfamiljens förmögenhet. Grefve Filip Cobenzl, den österrikiske
kanslern, sade till det preussiska sändebudet: »Wienarne kunna icke förlika sig med
kriget, ty de tro, att vår regering blir lurad af er, preussare.» Därpå svarade denne:
»På samma satt tänker och säger publiken i Berlin.» Öfverallt fick man höra, att
Österrike blott ville draga fördel af Preussen för att tillgodose sina egna intressen.
Sammalunda förhöll det sig med krigslusten i de öfriga tyska staterna. Massan af
befolkningen tycktes fullkomligt ointresserad och mena, att krut bortskötes i onödan.
Kraft felades, ja snart sagdt tillstymmelse till blick för betydelsen af händelserna,
blick för de faror, som hotade i nationellt, politiskt och ekonomiskt afseende. Under
sådana förhållanden befunno sig de förbundne trots sitt antal i sämre ställning an
det enhetliga, hänförda, våldsamt upprörda Frankrike. På de förbundnes sida förde
blott kabinetten krig, i Frankrike trädde efter 1792 i och med massuppbådet den
nationella kraften hos folket med omotståndlig styrka fram på världsteatern.
Emellertid — mycken ruttenhet fanns äfven här på botten. Dumouriez befann
sig i ett svårt läge. För att kunna hålla sin ställning kastade han sig med 16,000
man öfver Holland, som var illa rustadt. Han hoppades att snart stå vid Amsterdam.
Men innan han kommit öfver de breda floderna, framryckte 40,000 österrikare under
prins Josias af Koburg i hans rygg, undsatte det af fransmännen belägrade
Maastricht och tvungo Dumouriez att gå tillbaka öfver Schelde. Hans ställning var nu
ganska allvarsam, hans här befann sig i halft upplösningstillstånd, och Belgien stod
vid upprorets rand. Men generalens beslutsamhet återställde tilliten till Frankrikes
sak. Han upplöste jakobinklubbarne i Belgien, gaf konventskommissarierna skarpa
tillrättavisningar, höjde disciplinen bland trupperna och inlät sig den 18 mars i strid
med österrikarne vid Neerwinden. Kampen blef hårdnackad, men till slut löpte
republikens frivillige från slagfältet i vild flykt och under rop om förräderi. Dumouriez
visste, att med vändningen i krigslyckan hans öde var afgjordt, om det ej lyckades
honom att hastigt göra sig till situationens herre. Han beslöt nu att våga det yttersta,
att utföra sin redan tidigare planerade kontrarevolution. Han trädde i underhandling
med prinsen af Koburg för att hafva ryggen fri, när han nu tänkte marschera på
Paris. Men han lyckades ej utföra sin afsikt; hären fattade misstankar, de frivillige
skreko på förräderi, och krigsministern infann sig för att anställa undersökning.
Förgäfves lät Dumouriez fängsla honom; det blef honom till sist intet annat öfrigt
an att med några hundra följeslagare den 4 april fly öfver till fienden. Dumouriez
hade förtjenat ett bättre öde. Som diplomat har han inledt den politik, som förde
till freden i Basel, som general har han vetat glänsande begagna sig af den franska
nationalkaraktärens egenskaper, och som strateg ar han i den djärfva offensivens
konst en föregångare till Napoleon.
Med Dumouriez’ fall var konventets siste farlige fiende störtad men också
Frankrikes enda brukbara armé bragt i upplösning. Om österrikarne beslutsamt framryckt,
skulle de ej mött något allvarligt motstånd, Men just nu spirade den skörd upp, hvartill
sådden nedlagts genom Polens delning, och detta förlamade de förbundnes kraft. I
Wien kom friherre von Thugut till rodret. Han var en diplomat ur Kaunitz’ skola,
en fiende till Preussen och den franska republiken, en begåfvad, rutinerad, men
tvetungad man. Den ledande tanken i hans politik var Preussens förödmjukande.
I Berlin resonerade man sa, att ju mer afgörande man besegrade fransmännen, dess
friare händer erhöll Österrike att blanda sig in i den polska frågan. Under sådana
förhållanden fördes kriget lamt, och den dyrbara tiden förgick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
