Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET YTTRE KRIGET (1792—1795). 507
Charles Pichegru Jean Baptiste Jourdan. Lazare Hoche.
Franska generaler under första koalitionskriget. Efter kopparstick af Levachez.
soldat. Jourdan däremot hade som officer tjenstgjort i Amerika. Båda
öfverträffa-des i begåfning af Hoche, som med verklig fältherrebegåfning djärft vandrade nya
vägar. Först stalldräng, sedan soldat, erhöll han redan vid 25 års ålder öfverbefäl.
Hans själfkänsla gjorde en samverkan mellan honom och Pichegru omöjlig.
I slutet af november 1793 hade Hoche 40,000 man till sitt förfogande. Ensam,
utan hjälp af Pichegru, ryckte han fram mot preussarne men drefs tillbaka genom
tredagarsslaget vid Kaiserslautern. Då preussarne voro bundna här, passade
Pichegru på att med 33,000 man öfverfalla Wurmser och tränga honom tillbaka. Hoche
ryckte till sin kamrats understöd, men han kunde ej heller nu komma till något
samförstånd med honom; därför nåddes ingen afgörande framgång, förrän han fick
befälet öfver det hela. Nu slog han Wurmser, tvang först honom, sedan Braunschweig
tillbaka öfver Rhen, och i januari 1794 var hela Pfalz åter i fransmännens våld.
Äfven i norr vände sig krigslyckan. Här hade Carnot bragt arméen upp till
100,000 man, och bakom dem anryckte en reserv, 30,000 man stark. En del af
haren skulle undsätta det belägrade Dunkerque, med andra hälften slog Houchard
engelsmännen vid Hondschoote, men förstod ej begagna sig af framgången och
ersattes af Jourdan. Under tiden föll Dunkerque, och Koburg belägrade Maubeuge,
den sista gränsfästningen d trakten, som ännu höll sig. Jourdan skyndade till dess
undsättning, och utkämpade med österrikarne vid Wattignies en blodig men oafgjord
drabbning, hvarefter Koburg drog sig tillbaka och afstod från försöket att eröfra Maubeuge.
Då samtidigt också sardinierna besegrades, sa slutade fälttåget 1793 öfverallt med
seger för fransmännen. Blott i norr innehade de förbundne ännu Valenciennes och
Condé och i söder spanjorerna Roussillon.
Under vintern hvilade vapnen; republiken begagnade tiden till storartade
rustningar, de förbundne drefvo med hvarandra resultatlösa underhandlingar och
fortsatte sina tvister. England och Österrike stodo på ganska dålig fot med hvarandra,
på an sämre Österrike och Preussen. Thugut sände inga förstärkningar, emedan
han från Preussens sida befarade det värsta och ansåg, att man behöfde de
hemmavarande trupperna bättre i Polen. England uppträdde annorlunda. Pitt afslöt i
Haag ett fördrag med Preussen, enligt hvilket detta mot dryga subsidier skulle
uppställa 62,000 man, som i förening med engelsmännen skulle rycka mot Belgien.
Detta åter väckte betänkligheter hos Thugut. Kort sagdt — allt höll på att gå
sönder. Till det politiska eländet kom också militärisk efterblifvenhet — linietaktiken
gentemot den nya. För att få ett slut på dessa olidliga förhållanden lemnade
kejsar Frans hofvet och intrigerna i Wien och begaf sig till Rhen. Knappt hade han
kommit dit, förrän upproret i Polen bröt ut och åter riktade ögonen åt motsatt håll,
ty nu syntes stunden kommen för Österrike att göra förvärf i Östeuropa. Men
sådana kunde blott göras medelst motsvarande kraftutveckling.
Modlöst drog man i fält mot en fiende, hvars dådkraft och ärelystnad med snabb
fart växte. Carnot ansåg den belgiska krigsskådeplatsen viktigast. Här utnämnde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
