Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET YTTRE KRIGET (1792—1795).
509’
Holländska flottans
eröfring vid Texel.
Kopparstick af Lejeune
efter en teckning af Martinet.
aftalet skulle hållas och begärde, att den preussiske generalen skulle marschera till
Belgien. Då han ej ville prisgifva Rhenlanden, uppstodo häftiga tvister, som slutade med
att England höll inne subsidierna och Preussen förklarade Haagfördraget ogiltigt. På
samma sätt gick det i Wien. Äfven där uppstodo strider mellan Österrike och
England. Tid och tillfälle begagnades ej, och fransmännen kunde åter gripa till offensiven.
Antwerpen föll, och Pichegru erhöll befallning att infalla i Holland. Han gick
öfver Maas, dref de engelsk-holländska trupperna framför sig och inryckte i januari
1795 i Amsterdam, där han med jubel mottogs af det republikanska partiet. Hela
Holland råkade i fransmännens händer; öfver isen framstormade de ända till ön
Texel och eröfrade den holländska flottan. Under tiden hade Jourdan sammandragit
155,000 man vid Maas, trängde med denna öfvermakt österrikarne, numera anförda
af Clerfait, bakom Rhen och besatte Köln och Koblenz. Äfven preussarne hade
dragit sig tillbaka; de ville spara sina trupper för att möta faror, som hotade i Polen.
Under sådana förhållanden kunde fransmännen eröfra Mannheim och innesluta
Luxemburg och Mainz.
Med samma framgång stred republiken på de öfriga krigsskådeplatserna.
I sydöst lyckades man förmå Schweiz till neutralitet, däremot icke Sardinien.
Dess trupper trängde 1793 öfver Frankrikes gräns men drefvos ut af Kellermann.
Då de fingo hjälp af en österrikisk kår, fick kriget större utbredning 1794. En fransk
här besatte de savoyiska alppassen, en annan stred vid italienska gränsen, anförd af
en oskicklig general, som till rådgifvare hade Napoleon Bonaparte. Han stormade Gol
di Tenda och inträngde i Piemont; då inträffade Robespierres fall: välfärdsutskottet
kommenderade halt och nöjde sig med de viktigaste alpöfvergångarne. —
Spanjorerna betraktade kriget som ett heligt krig för katolicismen mot rofgiriga
kyrkoskän-dare. Men på ingendera sidan var man rustad. Ar 1793 ryckte en spansk här
öfver Pyrenéerna, medan en fransk armé detta ar i väster misslyckades, men 1794
hade framgång. Alla fästningar i norra Katalonien föllo detta och följande ar i
republikanernas händer. Franska västarmeen förstärktes och framträngde segerrikt mot
Pamplona, men ett guerillakrig började, och den nödgades att långsamt draga sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
