Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET YTTKE KRIGET (1792—1795). 513
gick emellertid snart åter förloradt och blef en af de viktigaste medelpunkterna för
det franska kaparväsendet. På Isle de France (Mauritius) och Bourbon, som
republiken döpte om till Réunion, blefvo de hvite och biandfolken segrare, bibehöllo
negerslafveriet och stannade fortfarande kvar under Frankrikes lydno. Annorlunda
gick det på Haiti. Här befriades negrerna, och dessa samt blandfolken gjorde sig
till herrar på ön. Öfverallt ledo kolonierna svårt genom omstörtningarne; de råkade
i ekonomiskt förfall och blefvo ur stånd att erlägga skatter.
Året 1796 började Bonapartes lysande bana. Knappt hade han underkufvat
Nord-italien, förrän hans tankar vände sig mot Medelhafvet och Orienten. Redan på
sommaren lät han besätta Livorno, som varit en viktig stödjepunkt för engelsmännen.
I början af 1797 tog han Ancona. Tillika bragte han den franska Medelhafsflottan
under sin lydno och började organisera en adriatisk eskader. Det kom honom till
pass, att Spanien förklarade England krig, att detta utrymde Medelhafvet och
sålunda Frankrike fick tillfälle att fritt utveckla sina krafter där. I maj 1796 inryckte
Napoleon i Venedig, lade beslag på dess fartyg och varf och underlade sig de
Venedig tillhöriga Joniska öarne. Och hans oroliga planer gingo längre — till Malta
och Egypten, hvilket han ville göra till en inkomstbringande fransk koloni, till en
etapp på vägen till Indien och en stödjepunkt vid ett försök att tillintetgöra det
förhatliga britiska väldet där.
Medan Bonapartes blickar alltmer gingo mot söder, riktade hans farligaste
medtäflare, general Hoche, sina planer norrut. Hans tankar rörde sig sedan 1793 kring
ett direkt angrepp på England. Då stod han i Dunkerque och såg den oåtkomlige
fienden inom räckhåll, blott skild från honom genom en smal hafsarm.
Sjöministern Truguet och Carnot — då en bland direktorerna — upptogo 1796 hans plan.
Men det syntes dock betänkligt att kasta en armé mot den fientliga kusten, där den
skulle vara afskuren från hvarje förbindelse med moderlandet. Man sökte därför
nå målet på sidovägen öfver Irland, hvars befolkning hatade engelsmännen och blott
syntes vänta på understöd från republiken för att som en man resa sig för att
återvinna sin gamla själfständighet. Samtidigt skulle oförvägna partigängare landstiga
i Britannien för att uppvigla grufarbetare och keltiska element efter chouanernas i
Bretagne mönster. Hoche fick befallning att utföra uppdraget. Efter Vendées
betvingande var han ledig. Han vann flere tusen besegrade vendéer för det heliga
kriget och egnade däråt hela sin dådkraft, sin glödande ifver. Med största
skyndsamhet gjordes fartygen i Brest segelklara och sammandrogos 20,000 man. Men
flottans bristfälliga tillstånd och andra störande omständigheter fördröjde öfverfarten
till den ogynnsamma årstidens inbrott. Ändtligen, den 15 december 1796, lemnade
den franska flottan hamnen, 44 segel stark. Men redan vid afseglingen började
fartygen i mörkret att skingras, och Hoche samt den kommenderande amiralen höllo,
utom flaggskeppet La fraternité, blott tre fartyg tillsamman. De öfriga under
amiral Bouvet nådde sin bestämmelseort, Bantry-bay. Men storm, brist på ledning, brist
på lifsmedel, brist på beslutsamhet tvungo dem att återvända. Den l januari 1797
voro de åter i Brests trygga hamn. La fraternité hade öfver hufvud aldrig
kommit till Bantry-bay utan efter hvarjehanda äfventyr ej hunnit längre an till
Roche-fort. Sa bedröflig utgång fick det stort anlagda företaget på grund af oskicklighet
hos ledningen och otillräcklig duglighet hos skepp och manskap.
Men de maktegande i Frankrike upphörde icke därför med sina ansträngningar;
de understödde 1798 det irländska upproret, men icke heller nu nåddes något resultat.
Den omständigheten, att Frankrike 1795 måste uppgifva det stora sjökriget, hade
en ödesdiger betydelse för dess bundsförvanter. Redan vid Pichegrus infall i’
Holland lade engelsmännen beslag på alla holländska fartyg, som lågo i engelska
hamnar. När sedermera den bataviska republiken bildades i maj 1795, började briterna
eröfra dess väldiga kolonialområden, från Goda Hopps-udden till Indien och
Moluk-kerna. Republiken ryckte upp sig, sa godt den kunde, men i slaget vid
Kamper-duin den 11 oktober 1797 förlorade den större delen af sin lilla flotta.
Äfven Spanien led svart af Englands öfvermakt. Sedan det den 5 oktober 1796
förklarat krig och kort därpå ingått förbund med Frankrike, lade briterna likaledes
beslag på alla spanska fartyg i engelska hamnar. Då förenade sig den spanska
Världshistoria V. K~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
