Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
516 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
honom, ty kriget brann på alla håll och kanter. Klok och orubblig, förlänade han
genom sin hederlighet direktoriet dess nödiga anseende. Men Carnot blef i sin
verksamhet förlamad på grund af sina föregåenden i välfärdsutskottet — däri hade
särskildt Rewbell mot honom ett vapen, som aldrig vägrade sin tjenst. Redan
personliga motsatser vållade alltså tvedräkt inom direktoriet. Majoriteten utgjordes af
Rewbell, Bårras och Laréveillére, minoriteten af Carnot och Letourneur. Tongifvande
blef Rewbells anda och åskådning. De tre ville fortsätta den revolutionära
regeringen; de ställde sig härigenom i motsats mot de borgerlige utan att ändå vara den
maktlystna yttersta vänstern till nöjes; de två andre närmade sig mera den »nya
tredjedelen», anhängarne af en republik i den nya författningens anda. Regeringens
befogenheter voro ganska stora. Carnot öfvertog krigsangelägenheterna, Rewbell
utrikes-, justitie- och finanssakerna, Laréveillére uppfostran, religion och
näringsväsende, Barras polisärendena. Ordförandeskapet växlade hvar tredje månad, liksom
uppgiften att utåt representera direktoriet. Genom lottning bestämdes, hvem som
årligen skulle afgå for att ersättas genom nyval. Detta förrättades af råden.
Direktoriet trädde käckt och hotfullt upp mot lagstiftande karen, hvarigenom det väckte
och stegrade känslan af rivalitet mellan bägge. Ämbeten och kommissarieposter
bortgaf» det åt sina anhängare och kreatur. Bestickning och oredlighet rådde, från
regeringsherrarne ned till den minste skrifvare. Man kan med skal påstå, att
direktoriet ar en af de mest korrumperade regeringar, som historien känner. Ärlighet
fanns knappt på något ställe, men tvister och motsatser varsnades öfverallt: mellan
direktorerna inbördes, mellan dem och råden, domstolarne och till och med de
förvaltande myndigheterna.
Representationen, som hittills genom sina ständiga utskott och fullmäktige
innehaft makten, måste nu lemna den ifrån sig åt direktoriet. Liksom regeringen
sönderföll den i revolutionära och konstitutionella. De senare utgjordes af flertalet af
den »nya tredjedelen» och af dem, som tillhört konventets höger; på deras sida
stodo, som sagdt ar, Carnot och Letourneur. Då de hade folkets flertal bakom sig,
kunde de hoppas, att de genom de årliga valen till en tredjedel af råden snart skulle
komma till makten. Deras mal var slut på det yttre och inre kriget samt
författningens efterlefvande. Gentemot dem stodo den gamla konventsmajoriteten, de tre
öfriga direktorerna, flertalet af ministrar, kommissarier o. a. Som konungamördare
fruktade dessa återupprättandet af monarkien, som skräckmän folkets hämnd. Att sitta
kvar vid statsrodret betydde för dem helt enkelt själfuppehållelse. Deras förnämsta
stridsmedel utgjordes af förtal och våld. Motsatsen mellan moderata och revolutionära
har genomgått direktoriets hela historia och till väsentlig del gifvit den dess prägel.
Krig och utrikes politik.
Förhållandena lågo gynnsamt för regeringens flertal. Man hade inre och yttre
krig; de äfventyrade icke republikens bestånd, men de voro tillräckliga för att
underhålla oron och upphetsningen. Inom landet stämplade rojalisterna, som anknutit
förbindelser med general Pichegru i och för åstadkommandet af en motrevolution;
men direktoriet fattade misstankar och afsatte generalen. Sina flesta anhängare hade
konungadömet alltjämt i Vendée, där grefven af Artois’ väntade landstigning och
Upplifvandet af lagarne mot präster och emigranter kommo resningen att flamma upp
igen. Men general Hoches på en gång milda och stränga tillvägagångssätt kom snart
de upproriskes led att glesna, och slutligen blefvo deras anförare, Stofflet och Charette,
tillfångatagna och skjutna. Därmed var lugnet efter treåriga skakningar återställdt,
och »den inre arméen» kunde användas i Italien och vid Rhen.
Det utländska kriget var ett lifsvillkor för direktoriet. Ett försvarskrig hade det
på länge ej varit; det hade öfvergått till ett eröfringskrig, och ett sådant ville man
nu föra i stor stil. De starka Rhenarmeerna skulle utför Donau framtränga mot Wien,
medan samtidigt två mindre företag skulle sättas i gång, genom Bonaparte i Italien
och genom Hoche i Irland. Af allt detta var det blott Bonapartes fälttåg, som kröntes
med framgång, och detta fick därför en betydelse, som man då ej anade.
Missödena på de öfriga skådeplatserna afkylde direktoriets ifver till den grad, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
